Grumpa, Grumpa, GRUFF!

Elementär akt,

Silverryggsvedergällning:

Grumpa, grumpa, GRUFF!

Nu är det krig! Jag skickar denna 5/6 grönt kritter med regenerera mot min systerblogg, yogabonita.blogspot.se.

Jag hade snottat den från google pics och så lägger hon ut den innan jag hann (vi jobbar med samma dator). Try and downwardfacing-dog away this little fella!

Tillbaks till affären. Jag har ju snurrat runt uppbyggnaden av en haiku innan, och har efter vidare efterforskningar förstått det som att jappsarna skriver haikun i en enda lång horisontell vers, väldigt deleuzianskt om jag får säga det. Att jobba med tre vertikala verser som jag gör är tydligen väldigt västerländskt.

Det som 5-7-5 uppställningen möjliggör är ju förvisso en liten minidramaturgi, en boxningssekevens med två jabbar som toppas med en redig rallarsving. En combo som mitt granna kritter överst, trots sin beskedliga uppsyn, säkert är i stånd till.

Hur låter en apa? Själv brukar jag forma munnen till ett O och stöta upp luft ur strupen med magen upprepade gånger, ungefär som en tonsatt hyperventilering. Oftast är det med barnen detta händer, vid lek eller läsning.

I ett nummer av Bamse (APropå inget, Vikens meste kommunist), som jag (APropå likafullt inget, den ende kommunisten i min klass under mellanstadiet på S:t Jörgen) och Emil (APropå, i likhet med föregående parenteser, inget, Viskgatans mest finurlige kommunist) gick fullständigt loss på, möter vi en argsint gorillahanne. Denne primat har blivit berövad sin bättre hälft och är tillbörligt pissed. Allt han gör, vid de enstaka tillfällen under berättelsens gång som han dyker upp, är tydligt våldsorienterade handlingar som alla ackompanjeras av den gutturala trojkan:

Grumpa (bryta av trädstam),

Grumpa (lyfta stock ovanför huvudet, watch out, onda tjocka män i safarihattar),

GRUFF (kasta stock så flotte välter, bil går sönder etc.)!

En i min mening mycket festlig och övertygande Haikudramatik.

Detta spann jag och Emil vidare på och utförde sålunda allehanda meningslösa och rutinmässiga handlingar som vore de exekverade av en vredgad apa. Grumpa (ta skiva ur brödpåsen) Grumpa (bred den) GRUFF (Kasta smörgåsen på din dotters/sons tallrik). Lattjo, prova själv. Speciellt gulligt blev det när vi senare på dagen besökte Tropikariet och väl där kom att överföra konceptet på de minsta av de små, dvärgsilkesapor.

Tropikariet -

Dvärgsilkesapornas hämnd:

Grimpi, grimpi, GRIFF!

Dvärgarna hoppar över hela stället och grenarna som de färdas via har placerats ut kors och tvärs mellan tak och väggar. Det finns ingen avgränsning mellan besökare och dvärg vilket såklart gör Tropikariet till ett ställe man vill komma tillbaka till. Men de är inte bara aggressivt gulliga, utan kan också vara fabulen så fräcka. Speciellt en dvärg visade, trots sin ringa storlek, prov på en imponerande uppsättning cojones.

På Tropikariet finns förutom myrmotorvägar och fladdermössgrottor också akvarier för de ondaste av de onda, Pirajor. Dessa underbettsbestar seglar osaligt omkring i väntan på kött och vattentankarna som är deras hemvist ligger mitt inne dvärglandet. Ett av akvariernas lock har en liten triangulär öppning i ena hörnet som kittlar besökarnas fantasi. Tänk om jag skulle stoppa ner fingret, har nog fler än jag tänkt, som fått syn på denna lilla flik. Den fräcka dvärgen ifråga kunde en dag ses, trots att mat och vatten inte fattades honom/henne på annat håll i grenverket, sitta vid pirajatankens lilla vak. Där satt han/hon mol allena och lassade upp handfull efter handfull vatten att släcka törsten med, tillsynes helt ignorant inför faktum att ett drygt tjog glosögda predatorer med överdimensionerade garnityr cirkulerade rovlystet bara några centimeter ifrån honom/henne! Mamma mia.

När jag blir professor, som är en standardreplik här hemma och därtill synonym med hypotetiska påståenden som "om jag hade en miljon så skulle jag...", skall jag bli fodervärd åt en dvärg.

På ett öde Kullaberg

Punka på cykeln,
Inga charmiga bilar
Syns - Svanshall och jag

Morrisseyodyssén går vidare med cykel. Det är någonting med Kullabygden som lockar till cykling. Mitt första (och enda) sommarjobb var som broccolibonde i Allerum någon gång på nittiotalet i samma veva som jag upptäckte the Smiths. Fy, Farhult vad jag blev drabbad! På cykelvägen via Kungshult (innan drätselkammaren ens hade hunnit läppja ordet Maria Park) ut till mina lettiska kollegor i salladen lyssnade jag på Hatful of Holloooooowwwww. Ren mumma i örat. Jag kunde inte fatta hur något så kackigt producerat kunde vara så grymt, eller var det kanske därför. This charming man är fortfarande favoriten på den skivan, även om det känns som att motvilligt bestämma sig för att "ändå ta den där Noggern" i lerbergskioskens glassfrys en stekig julidag.

Kullabygden är mytologisk mylla för mig. Denna lilla skånska spets, vars klimaktiska och abrupta "hav möter klippa, hårt"- avslutning för tankarna till både Korsikas Maquis (nej, jag har inte varit där, men sett bilderna i Asterix) och de dimmiga furstendömena i norra delarna av Fantomens Bengali (se där, ännu en seriereferens), kan anas från Helsingborg enkom om du står på Kärnans topp.

När jag och mamma passade hus utanför Nyhamnsläge (i Skättekärr) brukade vi cykla till Lerhamn och Mölle på den gamla banvallen, längs med vilken gamla fräcka stationshus kan skådas. Här tuffade knävelborrsbeprydda herrar, med lustiga, randiga baddräkter under linnekostymerna och punschplunta i fickan, fordom förbi med tåget mot Mölle. Någon gång cyklade jag via Brunnby, Skäret och Svanshall (Magnus Carlsson försökte med Vaxholm, men frågan är om inte min variant är vassare) till Jonstorp för att hälsa på Kiki. Det var längre än jag trott, men värt all möda när vi väl slog oss ner vid stereon och lyssnade på Riders on the storm med the Doors och spelade Sonic the Hedgehog på hans grannes Sega.

Men varma dagar på Kullabygdens vägar med cykel kan samtidigt kännas tomma och väntansfyllda, som spänningen innan åskan man vill ska komma men som inte gör det. Som Morrisseys snygga men punkterade och fattiga yngling, som bara vill bli man.

Line of fire

Linjen i handen

Morfar lots i Flintrännan

Försvinnande punkt

En haiku kommer ibland i sällskap med en haiga, som är ett slags grafisk eller visuell meditation över versen i fråga. Den här bilden heter Heartlineboom och är kapad från Jakobs blogg, tuchten.blogspot.com.

Dum tek tek!

Ölbrännboll, Pålsjö

Slott; Vi har slutat nian,

Bira, bira, BÄRS!

Vad är det egentligen jag besjunger Sundets pärla med? Haikun är jämte limericken de enda versmått jag kommer ihåg från Svenskaundervisningen på Wieselgrensskolan. Lustigt nog kommer de från varsin stor ö, Japan och Irland. Isolering. Mina Haiku är emellertid inte speciellt trogna det tänkta innehållet i typiska sådana, vilka bör avhandla naturfenomen, redovisa vilken årstid det är, samt innehålla något slags metaforisk eller perspektivvändning, ofta markerad med ett semikolon.

Det där struntar jag i. För det första tycker jag att natur är ett vanskligt begrepp, mycket för att dess förmenta motpol kultur inte synes mig rimlig. För det andra så är jag inte tillräckligt bevandrad i växters olika årstidsdräkter, mina försök skulle med andra ord bli rätt taffliga. En lösning kan ju i och för sig vara att koppla det till säsongsspecifika högtider som skolavslutningen i exemplet ovan.

Jag tar däremot slaviskt fasta på antalet anmodade stavelser. 5-7-5 skall det vara. Det lär finnas många haikuexperter som tar lätt på just denna regel och utan problem lägger till en extra stavelse. Att jag fortfarande beter mig som om jag satt i skolbänken och att jag inte vågar tänka utanför lådan representerar, skulle jag vilja påstå, ett, för mig, centralt drag. Om man driver lådmetaforen vidare så handlar det nog snarare om att jag måste ha detta sägenomspunna emballage, inte för att tänka utanför det, så mycket som för att inne i det tänka på ett utanförvis. M.a.o. ett ganska schablonmässigt "förändra systemet inifrån"-anspråk

Klarnar denna fluffiga beskrivning kanske om man jämför utanförtänkande på lådans insida med nomadisk förflyttning? Inte det? Ha, ha, tuff lycka, för det är vad jag bjuder. Nomader kan färdas i områden som de bofasta knappast bryr sig om, öknar, isvidder, stäpper, etc. Men när nomader tar sig genom de bofastas territorier så fördelar de sig i rummet på annat vis. Gränserna mellan de segment och lotter som de bofasta tilldelats tenderar att upphävas av nomadernas distribution av sig själva och sina djur. Om den bofaste håller fortet så håller nomaden gatan. Haikun är det fort som jag intar med en gatans logik. På gatan däremot står jag mig slätt.

Nåväl, själva 5-7-5 upplägget framstår i mina ögon som en exklusiv miniatyrdramaturgi. Som en pizzabagares bearbetning av degklumpen med först ena handen, sedan den andra, innan han/hon slutligen kastar upp den i en båge, slutdestination marmor. Eller Dum tek tek, som betyder bira, bira bärs på turkiska. Det är sant, fråga närmsta pizzabagare!

Var och en sin egen gentleman

Nordvästskånes svar
På Morrissey? Tja, man kan
Ju kandidera.

Det har hänt att man skrattar åt mig för att jag fortfarande lyssnar på the Smiths. Vissa verkar anse att det hör ungdomen till. Ett soundtrack för gymnasiet. Och visst bandets fixstjärna, Morrissey, är den obstinata tonåringen som aldrig växte upp. Det är åtminstone ett av hans ansikten.

Jag kan inte speciellt mycket om honom, men jag tror att han är en ganska odräglig person. Lyriskt och soniskt däremot är han ovedersägligt fantastisk! Små pärlor som har den där perfekta blandningen av galghumor och livsextas. Hans lyrik följer mig och viskar, likt den på fotot ovan knappt förnimbara (och numera flyttade) Davidsstatyn vid det gamla Vikingsbergsmuseet (numera kulturnämnden), små kittlande retfullheter om hur jag ska förstå det jag ser.

I t.ex. Göteborg skulle konkurrensen till denna fiktiva tävling vara stenhård. Nya bandet Skansros vittnar om Morrisseys starka position där. Stockholm har Magnus Carlsson (sångare i Weeping willows), och Malmö, Joakim Leksell (sångare i Dipper). Men Helsingborg, då? NV-skåne, vågar jag sträcka mig så långt? Klart jag måste ju ha ett band också och några låtar...

Till dess betraktar jag detta inlägg som det inledande alstret i min kandidatur till denna dubiösa titel.

Må ljuvaste och ömmaste huligan vinna!

Linje lusta

foto: Andreas Östling

…obruten linje

längs landborgspromenadens

släta tankerum…

Jag har en speciell avsikt med den punktuella och gemena formgivningen i den inledande versen. Man kan kalla det ett försök att skriva haiku i Deleuzes och Guattaris anda. Jag återvänder ofta till deras sällsamma filosofiska universum, så även i min poetiska strävan. I det här fallet handlar det om "att börja från mitten" och om att skapa en linje utan början och slut.

Distinktioner kan göras mellan linjer. Ett vanligt sätt att förstå linjen är att den dras mellan punkter. Det kan röra sig om en linjerna på en fotbollsplan, eller en människas livslinje med tydlig början och tydligt slut. Sådana linjer skapar dimensioner, d.v.s. hägnar in (en fotbollsmatch eller ett levnadslopp). D&G (nej, inte Dolce Gabbana) är lite nedlåtande mot de system (sedentära, räfflade, arborescenta är några begrepp för sådana strukturer) som den här linjen hör hemma i.

Men en linje kan också vara (relativt) konstant, som nomadisk förflyttning. Beduinen färdas inte mellan två oaser, utan oasen ligger mellan två förflyttningar. En sådan linje, menar D&G, är slät. Nomaden är alltid i mitten, aldrig i början eller i slutet av sin resa. Här handlar det inte om inhägnande utan om riktningsuppdragande linjer.

Detta gillas. Jag tycker nomaden som tankefigur är otroligt spännande! Något för var och en att förhålla sig till i given situation: Var jag nomadisk när jag cyklade till dagis med ungarna eller var jag sedentär (d.v.s. bofast)? Hur skulle en nomad ha gjort på Ica Maxi?

D&G finner en kreativ mylla i nomadologi - nomadiskt tänkande. Fria potenta tankar, flyktlinjer, som skjuter iväg, och som vecklas ut, utan att förvandlas till encyklopedier. Ja, ni hör själva, det är rena rama sektsnacket. En frihetssekt, hmm vacker paradox.

I vilket fall som helst så indikerar de tre inledande respektive avslutande punkterna i mina haiku denna nomadiska mittenposition. Det konsekventa användandet av gemener "slätar" ytterligare ut läsningen. Enligt D&G är uppdelningen mellan (det upplevande och handlande) subjektet, (det upplevda) objektet/fenomenet och (det, av det upplevande subjektet på grundval av upplevelserna av det förnimda objektet, uppställda) begreppet inte så självklar. Vi talar om ett mycket särpräglat sätt att betrakta verkligheten på. Slutsats: ... är landborgspromenadens släta rum är den mittenpositionerade versalbefriade versen är helsingborgsnomadens rumsliga distribution är obruten linje är tankens flykt är ... .

Promenaderna (pronomaderna?) längs med denna skånska corniche kommer att fortsätta så länge denna sporadiska nomad har funktionsdugliga ben. När jag inte orkar med trapporna längre får jag väl spankulera fram och tillbaka på den plana snutten utanför den för ståndsmässiga tågaborgare, som jag själv (Calle med C), självklara slutdestinationen - Dunkerska hemmet. Utsikten därifrån är förövrigt dräpande (hade den också haft Kullaberg som skyline så hade jag slutat vara nomad och hävdat rätten till nämnda snutt med taggtråd och helsingborgstegel).

Den gamle och havet

...du klättrar upp för

landborgen och väcker en

sjöfartsgudinna...

Har alltid älskat drivet i Peter Gabriels Solsbury Hill. De två första textraderna är karga men kärnfulla -- "climbin up on solsbury hill, i can see the city lights" -- och därtill givna att översätta till vår i geografisk mening nivellerade stad. Många gånger har jag pustat ut på krönet av landborgen och tittat ut över staden och sundet.

Det står i någon turistbroschyr för Helsingborg att NV-Skånes kustremsa är det enda ställe i världen från vilket man se solen gå ner i havet mellan två länder. Låter fint, och framförallt ser fint ut! Jag ska nog bli en sådan som Harvey Keitel i Smoke, brukar jag tänka, en sån som tar en bild varje dag på rituellt manér. Han tog på ett gathörn i Brooklyn, jag ska ta på öresundssolnedgången.

Solnedgång över Danmark sedd från gräsplätten nedanför Tinkarpsbacken.

Notera hur konnässörens kropp spänns som en båge, hur den njutningsfullt

spjärnar emot det oundvikliga.

Havet. Oavsett förekomsten av fancy citrusfruktsfärgade skiktningar på himlen är upplevelsen av att bo vid havet det som gör skillnad. Det kan blåsa, det kan snöa, det kan dimma (mistlur, stämning!) - havet är the thing. Brittas familj är passande nog båtfolk och svärfar är därtill kapten och lots! Men det är inte den typen av vattenfärd som jag eftersträvar. Jag vill helt enkelt bara stå på tröskeln till det stora. Helsingborgspoeten Bob Hansson efterlyser ett speciellt skrå, "mjuksandssångare", i poeternas arbetsdelning när han skaldar att "det kommer att behövas om inte hav så stränder". Så ofta jag kan cyklar jag ner till utkiksplatsen på andra sidan Kvickbron (där jag och Britta förövrigt vigdes) för att försöka precisera vågorna. En skön uppgift eftersom den är omöjlig.

Några andra strofer som alltid dyker upp när jag ställer mig på denna tröskel kommer såklart från Counting Crows ljuvliga Round here (och bär kanske inte Ninnis sjöfartskerub på Fria bad syn för sägen härvidlag)?

She walks along the edge of where the ocean meets the land
Just like she's walking on a wire in the circus