Bångstyre

Cykelbanorna

I ytterområdena,

O, ymnighetshorn!

Ett ymnighetshorn är, enligt enklickopedin (Serres förebådande benämning av Wikipedia ett decennium innan det fanns) ett ihåligt horn innehållande frukt, mynt eller något annat åtråvärt. Ymnighetshornet är en symbol för rikedom och överflöd.

Förra korpsäsongen hade jag nöjet att få spela på Västergårds IP och bara färden dit var väl värd mödan. Vad är det med alla dessa förorter och cykelbanor? Den velocipeda infrastrukturen fullkomligt blomstrar i periferin! Sicken lycka för en biltrött riddare på sin ädla springare.

Fredriksdal, Drottninghög, Adolfsberg, Husensjö, Dalhem, tack. Tack för att ni tillfälligt upplåter era territorier åt en tågaborgsbeduin och hans tvåhjuliga kamel!

En särdeles ljuvlig kväll bestämde vi i FFF (Fältabackens fotbollsförening) oss för att kröna dagens seger med en liten ölpicnic i den s.k. Kärnanparken, d.v.s. Slottshagen. Efter tjoget öl och femtiotalet fotbollsskrönor splittrades gruppen. Jag hängde emellertid på vår forne målvakt, tillika helsingborgsskalden, Alex, som hade stämt träff på Gyllene Prag med den kanske störste inom det senare yrkets skrå - Bob Hansson.

Det kanske inte var kärlek vid första ögonkastet, vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på alla himlakroppskopulander (om anglicismen tillåts) som kända personer får dras med. Hur som helst var jag helt insnöad på cykelbanor vid tillfället (as ever!) och försökte få Bob att säga något om sådana. Jag frågade honom om han såg någon koppling mellan nämnda vägar och den fluortant han beskriver sig få när han ber om livet i något tidigt alster. Bob verkade obekväm och lät frågan hänga i luften, men Alex, som den utmärkta målvakt han är, kom in och räddade situationen med förklaringen att fluortanter och cykelbanor båda är storheter tillhörande det ordnade livet i det funktionalistiska folkhemmet.

Leve bockstyret i kurssamhället, stoppa bilismen nu!

Hur många stavelser har Kiosk?

... en dromografi
över mopparna bakom
den gula kiosken...

En gång fick jag köra Dans Mt-5. Många av killarna på högstadiet hade moppe och det var, precis som John Ajvide Lindquist beskriver det i Människohamn, en självklar statusmarkör, inte i alla kretsar kanske, men ändå hyfsat generellt. En kvot i varje generation tonåringar som bara skall fyllas. Jag var heller aldrig någon mekare, men följde med någon gång när moppekillarna hängde i en källare på Wilson Park och lyssnade på Nirvana (som jag inte hade vett att förstå mig på då). Det var inte min värld och när jag väl fick testa den där gången så körde jag på full gas i ettans växel runt hela kvarteret Agda. Människor i trädgårdar glodde på mig och jag trodde jag var kung, men när jag hade gjort min runda kom Dan emot mig och skrek "Är du inte klok, den kunde ju ha skurit!". Koppla samman mig med ett motorfordon och vad som helst kan hända...

När ett element kopplas samman med ett annat -- på ett vad D & G kallar maskinellt sätt -- uppstår en så kallad sammansättning. Elementen, eller delarna, i sammansättningen fungerar var för sig men får helt andra egenskaper när de ingår i hybrida relationer med varandra. Människa + motorfordon. Helt nya hastigheter och förflyttningar, och därmed möjligheter att dra upp flyktlinjer (d.v.s. försök att undfly maktens grepp), uppstår i och med sådana sammansättningar. Och världshistorien är full av sammansättningar som bestämt hela civilisationers öden. Människa + häst + båge är en sådan, människa + stigbygel + häst är en annan. De nya hastigheter och förflyttningar som uppstått genom människors sammansättning med s.k. icke-människor (saker, djur etc.) har haft en så omfattande påverkan på historiska skeenden att den franske filosofen Paul Virilio vill mena att det i dagens samhällen råder en dromokrati. I "kurssamhället" är kontroll och besittning av hastighets- och förflyttningssammansättningar en given maktresurs. Så ock i tonårsterritoriet.

Gula kiosk-gänget:

Farliga, fantastiska

Pojkar, nästan män

Den lilla allmänningen, med lekplats och buskage, som ringas in av Växjögatan, Jönköpingsgatan, Edwin Berlings gata och Södertäljegatan, rymde en lokal kultplats i min högstadiegeografi. I hörnet av de två förstnämnda gatorna låg (och ligger) Gula kiosken, en inrättning som min generations moppeungdom på Husensjö döpte sin lilla klunga efter. I bänkarna på Wieselgrensskolan kunde man se inristningar som avhandlade Gula kiosk-gängets överlägsenhet och vem i denna samling som för tillfället var ihop med vem. Några av killarna i vår klass hängde där, men jag initierades aldrig. Jag kunde om fredagkvällarna se och framförallt höra dem och deras spinnande moppar när jag, mer slaviskt än jag brukade, följde trottoaren, istället för att snedda över gräset bakom kiosken, som ledde till Bogarts videobutik på Växjögatan. Stor varningsklocka ringde: inte gå i närheten.

Inte för att någon skulle ha prylat mig, det var ju folk som jag gjorde grupparbeten med i skolan. Nej, utan för att jag inte skulle ha haft den minsta chans att etablera något som helst fast mark bland dem. Se bara på fiskarsönerna Björns och Henriks fruktlösa närmanden mot sommargästerna från Stockholm på Ajvides Domarö. Om jag bara hade haft Morrissey då. Fast å andra sidan så slutade ju Moz-manin inte så gott för dessa två infödda flakmoppethugs när de överskred gränsen för det tillåtna som, de i numerär och popularitet överlägsna, nollåttorna hade dragit upp.

Numer spelar jag i samma korplag som några ur den mytomspunna skaran bakom kiosken och är egentligen väldigt nöjd med hela händelseförloppet. Antagligen känner jag mer än någon fortfarande en kittling när jag passerar den tråkiga gräsmattan på Jönköpingsgatan. Lite som kontrasten mellan Nic Schröders nippriga och stissiga persona och de softa kidsen i videon till Hej, Hej Monika.

Min romantiska bild av gulakioskgänget är en sånglinje som leder genom denna till synes oansenliga lekplats -- må många gäng många gånger än samlas till nocturna rådslag där -- även om min rutt var ett skyggt nattdjurs ömsom dragning till, ömsom skräck inför lägereldens sken. Djuret i fråga hade videokasett, chips och cola i ett fast grepp och det är festligt att de hemska filmer som jag hyrde var det tryggaste i livet just då, på väg hem från butiken.

Men om jag hade vågat och hade fått tillträde så ser jag framför mig att jag skulle ha blivit utsatt för riskerna och chanserna som rullas upp i En Kärlekshistoria. Jag tror att det hade gått bra, jag hade nog blivit accepterad och tilldelad en liten lott bak på någons moppe. Kanske någon av killarna, som jag hade skåp bredvid i centralkapprummet, hade förbarmat sig över mig och lovat att plocka upp mig nästa gång gänget skulle samlas. Någon hade antagligen, dock inte utan gliringar, bjudit mig på en öl, och så hade jag blivit berusad och lossat på tungan. Då hade tjejerna säkert skrattat åt mina fåniga R (läRaRe är mitt hatord och ironiskt nog, eftersom det verkar vara det enda som jag kan, oReRa) som varken skorrar eller rullar - tänk amerikanska vissel-R.

Nej, det hade nog inte blivit något amoröst bakom Gula Kiosken för min del, inte i praktiken (även om jag nog hade tillgodogjort mig en del teori). För det är ju så att för att en eskapad just skall göra sig förtjänt av den etiketten behövs det ju alltid en hänförd publik. Det hade nog varit mitt strå till stacken: att som ersättning för inkludering, skjuts och öl tjänstgöra som åhörare för de "mer erfarna".

Till gula kiosken,

Bak på din moppe; du

Har legat med nån

På söder skall vi arbeta och på norr skall vi bo, NOT!

…att som den första

tågaborgaren välja

wieselgrensskolan…

Efter att mina föräldrar skildes fick jag möjligheten att bekanta mig, inte bara med nya familjemedlemmar, utan med nya delar av Helsingborg. Först bodde jag en kort tid på Kullagatan (där Löplabbet ligger nu), sedan på Pålsjögatan och så långt var det inom det inom Norrs kända gränser. När så min yngste bror föddes blev det för trångt i lägenheten och man började prata husköp. Birger Sjöbergs gamla villa i Ramlösa var lite för nergången och huset i Höganäs hamn hade en konstig planlösning, så till slut föll valet på en Söderköpingsgatans gamla skolbyggnad på Sofieberg.

En enkel dromografi, d.v.s. kursbeskrivning, över denna förflyttning ger förvisso bara bilvägarna (när ska googlemaps erbjuda sina tjänster åt cyklister?), men kan ändå vara upplysande för hur jag gjorde en stor del av staden till min.

http://maps.google.com/maps?f=d&source=s_d&saddr=Kompanigatan&daddr=Kullagatan+to:P%C3%A5lsj%C3%B6gatan+to:56.038453,12.724507&geocode=FdlPVwMd7ajBAA%3BFTo_VwMd3qbBAA%3BFeRZVwMdwLHBAA%3B&hl=sv&mra=mi&mrcr=2&mrsp=3&sz=16&sll=56.039182,12.717791&sspn=0.005862,0.019312&ie=UTF8&z=16

Men jag var fortsatt skriven hos mamma och gick därför, till skillnad från min bror Björn som flyttade till Husensjöskolan på mellanstadiet, grundskolans sex första år på Sankt Jörgens skola. Magkänslan efter denna strapats var att jag inte ville följa med min klass upp på Magnus Stenbocksskolan. Detta var på tiden då skolval var en okänd glosa, men genom turer som jag inte känner till i detalj lyckades mina föräldrar få in mig i Björns klass igen, på Wieselgrensskolan. Utan att lägga för stort symbolvärde vid vad det innebar att välja bort en pedagogisk miljö, uppkallad efter en militär erövrare (befriade han Skåne från Danmark eller snodde han det, diskuterar jag med mina döttrar ibland), till förmån för en som var uppkallad efter en sträng präst, så kan man nog tillstå att en sådan skolkarriär då var ovanlig.

För Helsingborg är inte bara, i och med landborgsförhöjningen, geologiskt nivellerad i västlig-östlig riktning, utan också kulturgeografiskt, mellan norr och söder. Gränsen mellan stiff upper lip uptown whitebread brats som jag själv (Calle med C) och pöbeln brukar dras vid (och detta har fastslagits i någon etnologisk avhandling) Trädgårdsgatan.

Nuförtiden kämpar skolorna om skolpengar och profilerar sig järnet, varför också dagliga folkvandringar, om inte fullständigt så i alla fall något, luckrar upp hävdvunna sociala laddningar i stadens geografi. Wieselgrensskolan har idag två inriktningar, fotboll och musik, som i alla fall jag hade haft svårt att välja emellan.

Var och en som inte explicit vill motverka sociala klyftor är dum i huvudet och därför bör man, när man innehar en maktposition (som disponenten som myntade uttrycket i rubriken hade), vara försiktig vid förkunnandet av profetior. Kanske är jag naiv och självgod, vilket såklart anstår en romantiker, när jag hävdar min egen roll som pionjär i den lokala sociala utjämningen, men för helsike, det är alltid en början...

Fick aldrig på flabben

Jag fick aldrig på

Flabben; såg många slaggen

Tog aldrig chansen

"Fick stryk av antingen latinogängen eller skinsen", sjunger Håkan Hellström i den bästa svenskspråkiga låten någonsin (och för evärdliga tider): Inte skyldig någon nåt. Även jag fick mig en och annan hurring; en bandyklubba över knogarna här, en flatte där. Men jag har aldrig fått, vad man skulle kalla, stryk. Jag har helt enkelt aldrig blivit prylad!

Att undvika tonårsterritorier som kringflackande (nomadiska) nöjesfält, samt discona på IH, Sjöcrona och given frita, var ett bra sätt att lyckas med denna bragd. Men när Knutpunkten var färdigbyggd runt förrförra decennieskiftet hade också min kropp äntligen vuxit sig större. Jag skulle i och för sig antagligen inte ha haft någonting att sätta emot om det väl skulle ha blivit slagge. Hade antagligen bara kubbat. Men jag vågade i alla fall mig ut, om inte till discona (alltför definitiva och slutna, räfflade så att säga), så till någorlunda öppna (släta) platser som Axels tivoli och Axeltorget i Helsingör.

Det började med att jag och Björn lämnade den trygga tennfigursmålningen och 99,2 för att hänga på tredje våningen på Knutan. Hängandes över räcket i min lila täckanorak av märket Take Off kunde jag, utan att delta, övervara tumultet på marknivå. Denna position var symptomatisk för min tillvaro i gränslandet till Kickerskulturen.

Någon månad senare hängde vi på några fräckare pågar och töser, som till vardags var mopedburna och hängde vid lekplatsen bakom Gula kiosken på Husensjö (dit jag heller aldrig vågade mig), till Helsingör och drack Pepino Kiwlikör, vilken kroppen aldrig trots upprepade försök kom att uppfatta som näring. Vi hängde på någon bänk utanför centrum och några snackade om Torget och jag rös vid omnämnandet av denna plats som vore jag en plebej ej ännu bekant med Coliseums lust och smärta. Men vi drog inte dit, inte då. Återigen gled jag omkring och observerade som en oljefläck i en vattenpöl.

För varje gång blev jag modigare, något som antagligen inte märktes utåt. Jag hade ett par tjocka tumvantar när vi hängde på Torget om vintern. Inne i en av vantarna hade jag gömt en Butterfly som jag hade köpt av en kille från Kristianstad på konfirmationslägret. Nu var gränsen så tunn som den bara kunde bli utan överträdas eller utplånas. Endast fodret i vanten skyddade omgivningen och mig från varandra (hemma på tonårsrummet däremot, kunde jag förevisa min skicklighet med att kasta och svinga min klinga för min lillebror). Men det hände aldrig. Svärdet lämnade aldrig sin slida, och jag, jag fick aldrig på flabben.

Jag såg killar som gick på Karate bli fällda av sådana som gick på Tae-kwando. Sedan åkte jag hem och slickade såren jag aldrig fick. Att inte ha fått sig en omgång liknar lite känslan av att aldrig ha gjort lumpen, och nu är det inte längre möjligt att smyga med det manlighetstema som hela denna precisering bottnar i. Känslan av att vara oprövad. Förvisso har jag nog i andra avseenden inte utstått mindre än andra, men detta att aldrig ha gått upp mano y mano i den legendariska ringen, följer mig.

Käftslängandet och muckandet var såklart en påfågelsdans för att väcka, eller kanske framförallt inte släcka, tjejers uppmärksamhet. En match som jag under denna period i dessa sammanhang aldrig kom in i. Den upphöjda gudinnan kunde bara nås för en kyss av grodan, vars perspektiv vi intar i bilden ovan, genom direkt konfrontation med en anstormande hulk (på Axels tivoli).

...kom aldrig in i

matchen på Axeltorvet

och hans tivoli...