Brother, o Brother, o Brother!

...med glädjens druvor
kommer bröderna att få
det att fungera...

Jag säger bara Bygget, mitten av nittiotalet, vad säger ni då? Vi (inte innefattande Jakob, som då befann sig på tröskeln till tonåren) lessade loss till Rage against the machine, Pulp, Kent och inte minst The Chemical Brothers på denna ädla inrättning. Ständig referens för mig och Joel fortfarande - börjar en av oss, med tillbörligt entonig robotröst, att mässa, the brothers gonna work it out, börjar den andre att gunga. Björns gamla dänga, Jag sålde min själ till popmusik, fångar in känslan från tiden fint.

Jag har bröder, bara bröder, och till antalet är de tre. Och jag vet inte varför, men jag njuter varje gång jag ska förklara vårt släktrhizom. Joel, äldre helbror, Björn lika gammal bonusbror, Jakob yngre halvbror. Match in heaven, om ni frågar mig. Klart att de är störiga också, alla har sina specialer och inte minst jag själv.

En schablonbild av bröder är väl att de skall brottas och demonstrera sitt mannamod i diverse lustiga lekar. Och det har vi väl gjort, jag och Björn var givna sparringpartners i bollsport fram till tonåren. Brottningen vet jag inte, jo, Björn var större än jag ganska länge och brukade köra "Rainbow" på mig. Detta gick ut på att han efter att ha nerlagt mig i brottningsmatch, och efter att ha placerat sin knän på mina armar, släppte lös det sammanlagda batteriet hos en fiktiv krigsmakt. Rainbow var den värsta av dessa missiler, och exekverades medelst upprepade jabbningar i min bröstkorg. Jag är nog den ende som har fått smaka på Rainbow! Men vi kunde tävla om annat också. En gång när vi fortfarande bodde på Pålsjögatan 14, så hade jag hjälpt pappa i tvättkällaren. När jag stolt uttryckte detta för Björn, så sa han att det han redan gjort flera gånger. Bummer. Men när jag frågade honom efter många år så sa han att han antagligen bara hade ljugit. Han kom inte ens ihåg det!


Joel, den borne basisten!

Joel körde också låsning av armar med sina ben. Hans oraffinerade men effektiva metod, intensivt krafsande i mina värnlösa armhålor, kallade han för "Allans Special". Jag och Jakob körde en fastlåsningsritual också. Den gick ut på att jag fick gott om tid på mig att förbereda en noggrann låsning av hans armar och ben. Sedan skulle han helt enkelt försöka komma loss, svettigt och gott var det. Idag hade jag nog inte haft mycket att hämta...

Jakob, som kortast och yngst i skaran, har, i och med sitt nyvunna klättringsintresse och med den av detta följande levlingen i fysisk prestanda, ställt den självklara fysiska hierarkin från vår uppväxt på ända. Efter min armbrytning med honom i julas vittnade en sorglig slamsa till arm som ömmade till septuagesima om att jag måste hitta på andra sätt att hävda min prowess i brödraskapet.


Frågan är: vad vi skulle heta som syskonband? The Tuchten Brothers,
the Jonasson Brothers, the Helgesson Brothers, eller the Danielson Brothers?
The Brothels?

För jag är inte starkast, inte längst, inte snabbast, inte bäst på fotboll. På plussidan har jag (åtminstone enligt min far) skarans finaste hår. Fast det var ett tag sedan han sa det (typ i fyran), och det framgick inte om jämförelsen innefattade Björn, som ju är pappas bonusbarn. Och Björn var hårfager om någon, jojomän, fråga vem som helst. Dessutom erbjöd pappa sig, så sent som i förra veckan, att pröjsa ett frisörsbesök för mig (inför min examen) - nu understår han sig att kritisera min sköna atlantkustfrisyr, mitt sköna bruce banner-rufs! Min Simson-faktor i brödraordningen är alltså högst tvivelaktig.

Björn fruktar och försöker sno kraften i mitt hår, vad han inte vet
är att jag har gillrat en fälla - lim i hårbotten. Försök med rainbow
nu om du kan! Men som ni ser är jag knappast ensam om min
"lim-scheme".

Men det finns ett område inom vilket jag är oöverträffad. (jag utmanar vem som helst när som helst i denna gren). Efter årets påskmiddag på Söderköpingsgatan, precis innan jag skulle sticka hem, kom Joel ut i trädgården med ett paket vindruvor. Äntligen så skulle jag få träda fram och, för åtminstone en stund, få framstå som den yppersta av oss. Ritualen är av enkel karaktär - det handlar helt enkelt om att fånga vindruvor med munnen. Ju högre och eller ju längre kast som föranleder infångandet, desto mera credit till den munnande.

Och om det är något som jag kan skryta med att jag fullständigt äger på i mitt liv, så är det detta, jag fullkomligt regerar när det gäller att fånga sulade vindruvor. I am hunting high and low,!!!!!
I am the goddamn grape mouthin kiiiiing!!!!!!

Tja, jag antar att alla syskonskaror har sitt sätt att få alla att känna sig uppskattade och älskade, så tack, Joel, Björn och Jakob!


Den femte brodern?

Livets cykel

Jag är så trött på

Alla vägar hem; anlägg

Fler cykelbanor!

Första strofen återigen snottad från Helsingborgsskalden, tillika min bror, Björn Helgesson. Förvisso citerade han mig i första ledet, men det var han som hade vett att förstå dess oneliner-kapacitet. Orden "så trött på alla vägar hem" återfinns i låten Min bror igen, en snyftklassiker, i alla fall från min horisont (inte så konstigt, låten handlar ju om mig).

Vägupprustningar är legio i Helsingborg för tillfället och extra trevligt känns det ju förstås, för en man utan lapp, att fler cykelbanor är på gång. Pålsjögatan, Strandvägen and what have you? Mumma, none the less. Antingen har drätselkammaren kommit över ett tidigt utkast till den här dikten (som skrevs för ett år sedan) eller så har Inger Johanssons trägna arbete i Tekniska nämnden under 1990-talet äntligen burit frukt.

I vilket fall så är det frestande i den allmänna tidsandan, av global uppvärmning och hållbar utveckling, att legitimera min avsaknad av körkort, med att säga: men vad i hela Helsheborch ska världen med en bilist till!?

Jag ska slåss i mina kvarter!

Århundradehök;

Sekelskiftesdrömmar kring

En lummig grön märg

Alla som har varit i mina trakter, vet att kvarteret Höken är otroligt snyggt. Tegelvillor från förra sekelskiftet hopbyggda i par, totalt 10 huskroppar. Dessa bildar en streckad mur kring en, på sommarhalvåret, praktfull grön fläck (på given bild av den där flygande fotografen Bertil). Området ligger centralt, men är lika lugnt som en by på landet. Det är en ynnest att få bo så vackert och nära Vikingsbergsparken, havet, landborgspromenaden, city, skogen, skolan, momoåmofa och farmor (Tack, Mamma!).

Hur känns det då att bo i huset där man föddes? Jag har någon gång sagt att det känns som att bo i Andarnas hus, alla tidsepokerna samtidigt. Men det säger jag bara för att verka smart eller för att slippa känna efter vad jag egentligen tycker. For cryin out loud, jag har varken läst boken eller sett filmen. Men kanske liknelsen inte är så dum...

Den franske filosofen Michel Serres beskriver skillnaden mellan topologins och topografins tidsliga och rumsliga egenskaper på ett skönt sätt. Tänk er en näsduk. När den är struken har man ett topografiskt rum, vilket (då avstånden är konstanta mellan den plana ytans olika punkter) är lättöverskådligt. Detta logiska universum, i vilket två kroppar inte kan ha samma plats, är västerlandets arv efter greken Euklides perfekta geometriska dröm. Om man å andra sidan snyter sig i, skrynklar ihop och stoppar näsduken i fickan, kan två snorloskor (nej, så skriver han inte), det vill säga två kroppar som tidigare var åtskilda i tid och rum, plötsligt vara helt intill varandra. Ungefär som när tidsväven viks i Dune, eller som att Dr. Manhattan i Watchmen upplever alla tider samtidigt.

Det finns två inristningar på en garderobsdörr i det lilla hallprånget utanför vindsrummen, en har Joel gjort, en har jag gjort. Den ena är från åttiotalet, den andra från nittiotalet. Jag väntar med spänning på den dag då något av mina och Brittas barn ska snyta ut en kråka i husets topologiska näsduk. En lustig detalj kring allt detta är att Brittas morfar Sven sa, innan han dog för ett par år sedan, att Brittas mormor, också hon en Britta, hade bodde just i vårt hus, Haga, som liten tös. Han var i och för sig rätt senil vid tillfället och vi nådde aldrig någon klarhet i frågan, och lika bra är väl det. Vi brukar säga till barnen att det är Brittas mormor som är på besök när vi ser en talgoxe landa på fönsterblecket eller på balkongräcket.

Men egentligen, vem i hela helsefyr vill känna sig som en intorkad snorbobba i en skrynklig näsduk i någons ficka? Då känns det klart fräckare att tänka hela kvarteret som ett gistet, men pålitligt gammalt, rymdskepp som Han Solos Millenium Falcon i Star Wars. Hyperrymdsdriften är ju också ett slags tidsvikning. Och vem vill inte vara en scruffylookin kaptensgestalt med hjärtat på rätta stället som hänger med prinsessor? Innan Valdemar kom brukade jag kalla Ninni, Tigris och Britta för Haga-sessorna, vilket ofrånkomligen gjorde mig till lillprins - en titel som känns allt svårare att göra anspråk på.

Tull, Tull!

Tullhuset blev ett

Kulturhus; har du något

Att deklamera?

Jag har precis fått lära mig efter ett svep på wiki och google att det jag kallar tullhuset (r.i.p.) egentligen hette tullkammaren. Det gamla Tullhuset är istället den byggnad i vilken Acelink (före detta sundsbussarna) har sin terminal. Tullkammaren kommer alltid att vara tullhuset för mig, basta. Vad jag erfor under min scanning av området var också att det inte fanns en enda bild på denna byggnad tilllgänglig. Tips emottages tacksamt (så att även detta inlägg kan få sin bild).

Den första strofen kommer från en av Björns låtar. Catchy. Omvandlingen av Norra hamnen under slutet av förra millenniet var i stort synkron med stora förändringar i mitt eget liv. Jag behövde slitna parkeringar med motorvägsstaket i min ungdom, och är likaledes nöjd med de preppy promenadstråken som nu finns där - mer barnvagnsvänligt.

Som gymnasist i provinsiella städer är man såklart tacksam för alla de medfarna och övergivna gamla industri- och hamnområden som finns tillhanda. Fråga vilken medelklasskille som helst från en mindre stad om hans ungdom; han kommer att berätta om hur allting var dött men att han och några utvalda få hade en thing going on i den gamla nerlagda potatisfabriken, packen, hamnen etc. Postindustrialism i bokstavlig bemärkelse, lika lagbundet som att kommunala förvaltningar så småningom flyttar in i gamla sanatorier, mentalsjukhus och konsulsvillor.

Norra hamnen, med exilo och tullhuset, var en lekplats för alla rejvare, indiekids, konstnärer, dansare, aktörer, skateare och främlingsfientliga HIF-fans. Tullhuset var navet i denna urbana frizon. Känslan finns förevigad i den postapokalyptiska lo-fi/sci-fi filmen Dyskinesia som Joel spelade hjälten i. Skön Acid house-vibe anno 1990. Kulturyttringarna som idag äger rum på Dunkers vilar tryggt på tullhustidens alla happenings, av vilka jag här presenterar ett axplock.

Först gången jag var på tullhuset var när jag hade slutat nian. Jag och Ecke blev exklusivt inbjudna till ett rejv som Brorsans polare hade fixat. Kingigt. En markör för vad som skulle komma. Under gymnasiet steg musiken upp som den klarast lysande stjärnan på min hobbyhimmel. Matte, jag, Kalle Sigelius och Samme fick för oss att vi skulle starta ett band, Bartholemew, och fixade för detta ändamål en tvårummare på tullhuset. Vi repade aldrig i full skara. Utöver att det inte blev något band sumpade det till sig med våra lokalgrannar. Jag tror det var jag som glömde låsa dörren till vår gemensamma ingång och dagen efter var deras välutrustade lokal länsad. Det blev förhör på polisstationen och andra obehagligheter. Pappa hjälpte mig att snacka med de bestulna (av vilka några jobbade på teatern) och sedan med att köra hem trummorna (vi ville såklart inte ha lokalen kvar).

Sedan hade jag med fina Maximilian tre olika lokaler på tullhuset, alla tillsammans med syskonbandet Sans Plomb. Mycket sweet. Dessutom hoppade jag in som trummis i Fandangle, som höll till i husets gamla arkiv, som hade en kassaskåpsdörr som inte kunde låsas inifrån. I denna fönsterlösa lokal (som förövrigt låg bredvid Frontlines klubblokal) spelade Maximilian in den smått legendariska Pink Tape (numera försvunnen). Här repade jag även med artyfartybandet Lisa inför vår enda spelning på Röda Kvarn. Med i detta band var Frida Iggstrand, som jag jobbade tillsammans med på Helsingborgs vision (TVkanal). Frida, Jag och Linus Lindell gjorde en riktigt misslyckad intervju med Sans Plomb och Broder Daniels sångare i detta arkiv. Bastis, som sjöng i Sans Plomb, spydde i intervjun galla över Helsingborg medan Broder Daniel bara satt helt tyst och plirade klurigt.

Britta har berättat om hur hon repade inför Kärnanspelet på tullhuset, och hur ett rep hade utmynnat i ett krig där dansarna kastade rutten fisk på varandra. Känslan från Joels crew gick heller aldrig ur väggarna. I ett av rummen ryktades det att de hade haft en skateramp (jag fattade aldrig vilket rum det var). Jesper Rydberg & co körde därtill massa schyssta klubbar, groove society och funky bong. Inte att förglömma är när jag med trallpunkarna Sement körde El condor pasa, trestämmig a capella, för Aktörerna. Ahhh.

Dunkers passar mig bättre nu, barnen går på teater där och om de någonsin börja hänga på RumEtt (Dunkers satsning på ungdomar) kommer jag att bli känd som den där jobbiga farsan som alltid ska hänga med och vill bli ens kompis. En sån som försöker hänga med i vilket av de senaste japanska EMO-banden som gäller. Det ser jag framemot.

Ekke Ekke Ekke Ekke Ptang Zoo Boing!

Haecceitet!

Kolsyran i Ramlösa,

Ekke Ekke Ptang!

Haec betyder nåt i stil med, just detta här, på latin. Det används i begreppet haecceitet av bland andra mina goda vänner Deleuze & Guattari på ett samtidigt trösterikt och oroväckande sätt. Det talar för varje händelses originalitet - varje situation har en "just detta här"- faktor. En variant på lev i nuet skulle man kanske kunna säga. Att återskapa något precis som det var, är därför, till alla nostalgikers förfäran, omöjligt. Hur många gånger har man inte hört någon säga att det här var kul, det måste vi göra igen! Det går inte, kapisch!

Så har Ramlösapågen Ecke aldrig sagt. Denne min vän sedan längst tid tillbaka lovsjunger den unika händelsen. Improvisationens och situationens mästare. Ansatsen i varje möte är att hitta motpartens Akilles-häl, kittla den lite och sedan sätta på sandalen igen. En gång (jag var inte med) slog han sig i slang med en man från Somalia som satt på en bänk på Bruksgatan och började med sitt vanliga tugg. Till en början gick allt som smort, men plötsligt råkade hans svada snudda vid ett kulturellt tabu (sånt händer när man improviserar) - att kalla en svart man "boy". Stämningen härsknade med ens, men Ecke behärskar även reträttens improvisation och händelsen slutade fridfullt.

Rotvälskan i rubriken är hämtad från Monty Pythons Holy Grail. The knights who say ni! byter under filmens gång namn till denna semantiska krevad. Filmen gillar vi, needless to say, men explosiviteten i uttrycket duplicerar, synes det mig, både Eckes improvisatoriska, virtuosa väsen och kolsyrebubblors oregelbundna utbrott.

Tack för alla lärorika, frustrerade, lyckliga och framförallt kolsyrade haecceiteter: tac-2, cornflakes, maximilian, pink tape, tullhuset, lårkakan, hassan af kruka, hammarby, milliput, fickpengsservice, isle of wight, lokalen, pingis, cat-dog-bone, Legend, "det här låter ju j-ligt bra", ninjaträning, civ, mattjos, ebola, johan med pinnarna, mögelostsås, stag, silk-worm, himmelsblå, weak, "Karin, du e så..."

Morris är död, länge leve Morris!

Fallandesjuka
Vän; Malte Morris Minor
Älskad och saknad

Vi hade aldrig hund när jag växte upp, men däremot en massa katter. Faktum är att jag var rädd för hundar.

En gång blev jag biten av schäfer på koloniområdet uppe vid gamla Skånemejerier. Jag och Björn gick och drällde och jag hade en kniv med sånt där knöligt skaft som liknar horn av något slag. Denna kniv drog jag längs med staketet, men när vi stötte på schäfern och hennes husse, som stod invid staketet, vek jag av och rundade dem. Hunden bet mig i ryggen när jag precis hade passerat, och det var först många år senare när jag fick möta mina svärföräldrars hund Morris som jag började bearbeta min hundskräck.

Morris var en liten ettrig Jack russell och jag tyckte han var skitjobbig. Han kröp alltid in under mitt och Brittas täcke och jag var jämt rädd att han skulle bita mig. Eftersom jag var ny skulle jag testas och han försökte ofta dominera mig genom att jucka mot mitt ben. Juckhund, kallade Lina honom och garvade bara när han körde sin dirty scheme på henne. Kiki tyckte att man skulle lägga honom i en påse och hänga upp honom på dörrhandtaget. Det var egentligen bara Brittas bror Petter som hade pli på honom.

När barnen och deras kusiner kom blev han så jobbig att han fick snöpas. Efter det var det mer mat än patetiska försök att stiga i hackordningen som gällde för honom. Men epilepsin följde den arme kraken livet ut. När han fick ett anfall spann han runt som vingarna på en väderkvarn.

Så småningom blev jag väldigt fäst vid Morris och min hundskräck fasade skönt nog ut. Vi pratar fortfarande om honom och Ninni brukar säga att det är Morris som kissar när det regnar. Ninni, ja. Hon förlorade inte bara Morris då, utan strax därefter vår katt Frans. Det var då vi läste mycket Ulf Nilsson, kanske för mycket. När föräldrarna på barnens dagis talade om ljusfest, ville jag att vi skulle säga det rakt ut: dödsfest, men det vann inte gehör.

Nu har i alla fall Morris fått en efterträdare, Stina, och Ninni slukar henne med hull och hår. 100 % fysisk kontakt, och Stina fogar sig som bilden ovan avslöjar. Oavsett vad, så glömmer jag dig inte, gamla juckhund!

Hai, Hai Moniku!

Hai, hai Moniku!
Inkompetent teater?
042 rules!

Jag är stolt över att vara samtida med så många finfina kulturproducenter från Helsingborg. Främst tänker jag på de som börjat på ideell och amatörmässig nivå, för att sedan lyftas upp i nationellt sammanhang. Jag älskar de filmer och videor som lyckas fånga in Helsingborgskänslan i sina bilder. Till gängen bakom Teater inkompetent och Sorgenfri Entertainment, keep the good work up!

När de tre killarna i "Fjorton suger" lessar loss till rydebäckspunkarna Girlfriend - Underbart!

I "Hata Göteborg", Larödbadenscenen, när Kalle Rydbergs snoffsiga Larödskille (med följdriktig uptown-dialekt) ropar "Moget" till Nicolas Rodriguez Nenad (som precis har kastat bort den förres frisbee eller boll) - Briljant!

Jag hoppas att denna produktiva skara människor fortsätter ge oss godbitar. En sak som skulle kunna vara i vägen tror jag är att de, nu när de har blivit uppmärksammade och hyllade, måste kämpa för att behålla sitt underdogperspektiv, åtminstone i sina Helsingborgsbeskrivningar. I vilket fall som helst: det ni har gett oss är mer än tillräckligt, I salute you!

Ulf Nilsson for president!

Uffes och Hasses
Halalid; landborgsrus och
Himlahavsvalvet

Ulf Nilsson var nyligen på besök i HBG. Jag vet inte vad det är med honom, bara att jag blir glad när jag tänker på honom och att jag gråtit till hans böcker. Barnen vill däremot inte alltid läsa dem, de är nog rätt tunga, i alla fall de om döden. Att han är tågaborgare lockar mig också. När han föreläste på ett barnboksseminarium i Kambodja gick det upp för honom att hans kall är att skriva om sina Tågaborgsupplevelser. Skönt bisarr uppenbarelse att få i Kambodja. Kanske använder jag mig av honom för att legitimera mitt eget navelskådande... I vilket fall vill jag tillägna honom a little somethin'.