Jag ska slåss i mina kvarter!

Århundradehök;

Sekelskiftesdrömmar kring

En lummig grön märg

Alla som har varit i mina trakter, vet att kvarteret Höken är otroligt snyggt. Tegelvillor från förra sekelskiftet hopbyggda i par, totalt 10 huskroppar. Dessa bildar en streckad mur kring en, på sommarhalvåret, praktfull grön fläck (på given bild av den där flygande fotografen Bertil). Området ligger centralt, men är lika lugnt som en by på landet. Det är en ynnest att få bo så vackert och nära Vikingsbergsparken, havet, landborgspromenaden, city, skogen, skolan, momoåmofa och farmor (Tack, Mamma!).

Hur känns det då att bo i huset där man föddes? Jag har någon gång sagt att det känns som att bo i Andarnas hus, alla tidsepokerna samtidigt. Men det säger jag bara för att verka smart eller för att slippa känna efter vad jag egentligen tycker. For cryin out loud, jag har varken läst boken eller sett filmen. Men kanske liknelsen inte är så dum...

Den franske filosofen Michel Serres beskriver skillnaden mellan topologins och topografins tidsliga och rumsliga egenskaper på ett skönt sätt. Tänk er en näsduk. När den är struken har man ett topografiskt rum, vilket (då avstånden är konstanta mellan den plana ytans olika punkter) är lättöverskådligt. Detta logiska universum, i vilket två kroppar inte kan ha samma plats, är västerlandets arv efter greken Euklides perfekta geometriska dröm. Om man å andra sidan snyter sig i, skrynklar ihop och stoppar näsduken i fickan, kan två snorloskor (nej, så skriver han inte), det vill säga två kroppar som tidigare var åtskilda i tid och rum, plötsligt vara helt intill varandra. Ungefär som när tidsväven viks i Dune, eller som att Dr. Manhattan i Watchmen upplever alla tider samtidigt.

Det finns två inristningar på en garderobsdörr i det lilla hallprånget utanför vindsrummen, en har Joel gjort, en har jag gjort. Den ena är från åttiotalet, den andra från nittiotalet. Jag väntar med spänning på den dag då något av mina och Brittas barn ska snyta ut en kråka i husets topologiska näsduk. En lustig detalj kring allt detta är att Brittas morfar Sven sa, innan han dog för ett par år sedan, att Brittas mormor, också hon en Britta, hade bodde just i vårt hus, Haga, som liten tös. Han var i och för sig rätt senil vid tillfället och vi nådde aldrig någon klarhet i frågan, och lika bra är väl det. Vi brukar säga till barnen att det är Brittas mormor som är på besök när vi ser en talgoxe landa på fönsterblecket eller på balkongräcket.

Men egentligen, vem i hela helsefyr vill känna sig som en intorkad snorbobba i en skrynklig näsduk i någons ficka? Då känns det klart fräckare att tänka hela kvarteret som ett gistet, men pålitligt gammalt, rymdskepp som Han Solos Millenium Falcon i Star Wars. Hyperrymdsdriften är ju också ett slags tidsvikning. Och vem vill inte vara en scruffylookin kaptensgestalt med hjärtat på rätta stället som hänger med prinsessor? Innan Valdemar kom brukade jag kalla Ninni, Tigris och Britta för Haga-sessorna, vilket ofrånkomligen gjorde mig till lillprins - en titel som känns allt svårare att göra anspråk på.