
...du klättrar upp för
landborgen och väcker en
sjöfartsgudinna...
Har alltid älskat drivet i Peter Gabriels Solsbury Hill. De två första textraderna är karga men kärnfulla -- "climbin up on solsbury hill, i can see the city lights" -- och därtill givna att översätta till vår i geografisk mening nivellerade stad. Många gånger har jag pustat ut på krönet av landborgen och tittat ut över staden och sundet.
Det står i någon turistbroschyr för Helsingborg att NV-Skånes kustremsa är det enda ställe i världen från vilket man se solen gå ner i havet mellan två länder. Låter fint, och framförallt ser fint ut! Jag ska nog bli en sådan som Harvey Keitel i Smoke, brukar jag tänka, en sån som tar en bild varje dag på rituellt manér. Han tog på ett gathörn i Brooklyn, jag ska ta på öresundssolnedgången.
Solnedgång över Danmark sedd från gräsplätten nedanför Tinkarpsbacken.
Notera hur konnässörens kropp spänns som en båge, hur den njutningsfullt
spjärnar emot det oundvikliga.
Havet. Oavsett förekomsten av fancy citrusfruktsfärgade skiktningar på himlen är upplevelsen av att bo vid havet det som gör skillnad. Det kan blåsa, det kan snöa, det kan dimma (mistlur, stämning!) - havet är the thing. Brittas familj är passande nog båtfolk och svärfar är därtill kapten och lots! Men det är inte den typen av vattenfärd som jag eftersträvar. Jag vill helt enkelt bara stå på tröskeln till det stora. Helsingborgspoeten Bob Hansson efterlyser ett speciellt skrå, "mjuksandssångare", i poeternas arbetsdelning när han skaldar att "det kommer att behövas om inte hav så stränder". Så ofta jag kan cyklar jag ner till utkiksplatsen på andra sidan Kvickbron (där jag och Britta förövrigt vigdes) för att försöka precisera vågorna. En skön uppgift eftersom den är omöjlig.
Några andra strofer som alltid dyker upp när jag ställer mig på denna tröskel kommer såklart från Counting Crows ljuvliga Round here (och bär kanske inte Ninnis sjöfartskerub på Fria bad syn för sägen härvidlag)?
She walks along the edge of where the ocean meets the land
Just like she's walking on a wire in the circus
It´s be the sea we´ll breed.
SvaraRaderaTycker att ditt sätt att beskriva solnedgången är vackrare än någon jag någonsin sett. Perception.
SvaraRaderaDu ar den enda som nagonsin lyckats fa mig att sakna HBG. ha ha, och jag kan saga att det ar ingen liten "feat". Jag forstar egentligen inte hur du lyckas. / Dr. Strangelove!
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaTja, Henke flyttade ju hem...
SvaraRaderaJag tror han laste haihai Helsingborg! Du har en poetisk gava kalle, den ska du varda omt.
SvaraRadera