Dum tek tek!

Ölbrännboll, Pålsjö

Slott; Vi har slutat nian,

Bira, bira, BÄRS!

Vad är det egentligen jag besjunger Sundets pärla med? Haikun är jämte limericken de enda versmått jag kommer ihåg från Svenskaundervisningen på Wieselgrensskolan. Lustigt nog kommer de från varsin stor ö, Japan och Irland. Isolering. Mina Haiku är emellertid inte speciellt trogna det tänkta innehållet i typiska sådana, vilka bör avhandla naturfenomen, redovisa vilken årstid det är, samt innehålla något slags metaforisk eller perspektivvändning, ofta markerad med ett semikolon.

Det där struntar jag i. För det första tycker jag att natur är ett vanskligt begrepp, mycket för att dess förmenta motpol kultur inte synes mig rimlig. För det andra så är jag inte tillräckligt bevandrad i växters olika årstidsdräkter, mina försök skulle med andra ord bli rätt taffliga. En lösning kan ju i och för sig vara att koppla det till säsongsspecifika högtider som skolavslutningen i exemplet ovan.

Jag tar däremot slaviskt fasta på antalet anmodade stavelser. 5-7-5 skall det vara. Det lär finnas många haikuexperter som tar lätt på just denna regel och utan problem lägger till en extra stavelse. Att jag fortfarande beter mig som om jag satt i skolbänken och att jag inte vågar tänka utanför lådan representerar, skulle jag vilja påstå, ett, för mig, centralt drag. Om man driver lådmetaforen vidare så handlar det nog snarare om att jag måste ha detta sägenomspunna emballage, inte för att tänka utanför det, så mycket som för att inne i det tänka på ett utanförvis. M.a.o. ett ganska schablonmässigt "förändra systemet inifrån"-anspråk

Klarnar denna fluffiga beskrivning kanske om man jämför utanförtänkande på lådans insida med nomadisk förflyttning? Inte det? Ha, ha, tuff lycka, för det är vad jag bjuder. Nomader kan färdas i områden som de bofasta knappast bryr sig om, öknar, isvidder, stäpper, etc. Men när nomader tar sig genom de bofastas territorier så fördelar de sig i rummet på annat vis. Gränserna mellan de segment och lotter som de bofasta tilldelats tenderar att upphävas av nomadernas distribution av sig själva och sina djur. Om den bofaste håller fortet så håller nomaden gatan. Haikun är det fort som jag intar med en gatans logik. På gatan däremot står jag mig slätt.

Nåväl, själva 5-7-5 upplägget framstår i mina ögon som en exklusiv miniatyrdramaturgi. Som en pizzabagares bearbetning av degklumpen med först ena handen, sedan den andra, innan han/hon slutligen kastar upp den i en båge, slutdestination marmor. Eller Dum tek tek, som betyder bira, bira bärs på turkiska. Det är sant, fråga närmsta pizzabagare!