Linje lusta

foto: Andreas Östling

…obruten linje

längs landborgspromenadens

släta tankerum…

Jag har en speciell avsikt med den punktuella och gemena formgivningen i den inledande versen. Man kan kalla det ett försök att skriva haiku i Deleuzes och Guattaris anda. Jag återvänder ofta till deras sällsamma filosofiska universum, så även i min poetiska strävan. I det här fallet handlar det om "att börja från mitten" och om att skapa en linje utan början och slut.

Distinktioner kan göras mellan linjer. Ett vanligt sätt att förstå linjen är att den dras mellan punkter. Det kan röra sig om en linjerna på en fotbollsplan, eller en människas livslinje med tydlig början och tydligt slut. Sådana linjer skapar dimensioner, d.v.s. hägnar in (en fotbollsmatch eller ett levnadslopp). D&G (nej, inte Dolce Gabbana) är lite nedlåtande mot de system (sedentära, räfflade, arborescenta är några begrepp för sådana strukturer) som den här linjen hör hemma i.

Men en linje kan också vara (relativt) konstant, som nomadisk förflyttning. Beduinen färdas inte mellan två oaser, utan oasen ligger mellan två förflyttningar. En sådan linje, menar D&G, är slät. Nomaden är alltid i mitten, aldrig i början eller i slutet av sin resa. Här handlar det inte om inhägnande utan om riktningsuppdragande linjer.

Detta gillas. Jag tycker nomaden som tankefigur är otroligt spännande! Något för var och en att förhålla sig till i given situation: Var jag nomadisk när jag cyklade till dagis med ungarna eller var jag sedentär (d.v.s. bofast)? Hur skulle en nomad ha gjort på Ica Maxi?

D&G finner en kreativ mylla i nomadologi - nomadiskt tänkande. Fria potenta tankar, flyktlinjer, som skjuter iväg, och som vecklas ut, utan att förvandlas till encyklopedier. Ja, ni hör själva, det är rena rama sektsnacket. En frihetssekt, hmm vacker paradox.

I vilket fall som helst så indikerar de tre inledande respektive avslutande punkterna i mina haiku denna nomadiska mittenposition. Det konsekventa användandet av gemener "slätar" ytterligare ut läsningen. Enligt D&G är uppdelningen mellan (det upplevande och handlande) subjektet, (det upplevda) objektet/fenomenet och (det, av det upplevande subjektet på grundval av upplevelserna av det förnimda objektet, uppställda) begreppet inte så självklar. Vi talar om ett mycket särpräglat sätt att betrakta verkligheten på. Slutsats: ... är landborgspromenadens släta rum är den mittenpositionerade versalbefriade versen är helsingborgsnomadens rumsliga distribution är obruten linje är tankens flykt är ... .

Promenaderna (pronomaderna?) längs med denna skånska corniche kommer att fortsätta så länge denna sporadiska nomad har funktionsdugliga ben. När jag inte orkar med trapporna längre får jag väl spankulera fram och tillbaka på den plana snutten utanför den för ståndsmässiga tågaborgare, som jag själv (Calle med C), självklara slutdestinationen - Dunkerska hemmet. Utsikten därifrån är förövrigt dräpande (hade den också haft Kullaberg som skyline så hade jag slutat vara nomad och hävdat rätten till nämnda snutt med taggtråd och helsingborgstegel).