Fick aldrig på flabben

Jag fick aldrig på

Flabben; såg många slaggen

Tog aldrig chansen

"Fick stryk av antingen latinogängen eller skinsen", sjunger Håkan Hellström i den bästa svenskspråkiga låten någonsin (och för evärdliga tider): Inte skyldig någon nåt. Även jag fick mig en och annan hurring; en bandyklubba över knogarna här, en flatte där. Men jag har aldrig fått, vad man skulle kalla, stryk. Jag har helt enkelt aldrig blivit prylad!

Att undvika tonårsterritorier som kringflackande (nomadiska) nöjesfält, samt discona på IH, Sjöcrona och given frita, var ett bra sätt att lyckas med denna bragd. Men när Knutpunkten var färdigbyggd runt förrförra decennieskiftet hade också min kropp äntligen vuxit sig större. Jag skulle i och för sig antagligen inte ha haft någonting att sätta emot om det väl skulle ha blivit slagge. Hade antagligen bara kubbat. Men jag vågade i alla fall mig ut, om inte till discona (alltför definitiva och slutna, räfflade så att säga), så till någorlunda öppna (släta) platser som Axels tivoli och Axeltorget i Helsingör.

Det började med att jag och Björn lämnade den trygga tennfigursmålningen och 99,2 för att hänga på tredje våningen på Knutan. Hängandes över räcket i min lila täckanorak av märket Take Off kunde jag, utan att delta, övervara tumultet på marknivå. Denna position var symptomatisk för min tillvaro i gränslandet till Kickerskulturen.

Någon månad senare hängde vi på några fräckare pågar och töser, som till vardags var mopedburna och hängde vid lekplatsen bakom Gula kiosken på Husensjö (dit jag heller aldrig vågade mig), till Helsingör och drack Pepino Kiwlikör, vilken kroppen aldrig trots upprepade försök kom att uppfatta som näring. Vi hängde på någon bänk utanför centrum och några snackade om Torget och jag rös vid omnämnandet av denna plats som vore jag en plebej ej ännu bekant med Coliseums lust och smärta. Men vi drog inte dit, inte då. Återigen gled jag omkring och observerade som en oljefläck i en vattenpöl.

För varje gång blev jag modigare, något som antagligen inte märktes utåt. Jag hade ett par tjocka tumvantar när vi hängde på Torget om vintern. Inne i en av vantarna hade jag gömt en Butterfly som jag hade köpt av en kille från Kristianstad på konfirmationslägret. Nu var gränsen så tunn som den bara kunde bli utan överträdas eller utplånas. Endast fodret i vanten skyddade omgivningen och mig från varandra (hemma på tonårsrummet däremot, kunde jag förevisa min skicklighet med att kasta och svinga min klinga för min lillebror). Men det hände aldrig. Svärdet lämnade aldrig sin slida, och jag, jag fick aldrig på flabben.

Jag såg killar som gick på Karate bli fällda av sådana som gick på Tae-kwando. Sedan åkte jag hem och slickade såren jag aldrig fick. Att inte ha fått sig en omgång liknar lite känslan av att aldrig ha gjort lumpen, och nu är det inte längre möjligt att smyga med det manlighetstema som hela denna precisering bottnar i. Känslan av att vara oprövad. Förvisso har jag nog i andra avseenden inte utstått mindre än andra, men detta att aldrig ha gått upp mano y mano i den legendariska ringen, följer mig.

Käftslängandet och muckandet var såklart en påfågelsdans för att väcka, eller kanske framförallt inte släcka, tjejers uppmärksamhet. En match som jag under denna period i dessa sammanhang aldrig kom in i. Den upphöjda gudinnan kunde bara nås för en kyss av grodan, vars perspektiv vi intar i bilden ovan, genom direkt konfrontation med en anstormande hulk (på Axels tivoli).

...kom aldrig in i

matchen på Axeltorvet

och hans tivoli...