Hur många stavelser har Kiosk?

... en dromografi
över mopparna bakom
den gula kiosken...

En gång fick jag köra Dans Mt-5. Många av killarna på högstadiet hade moppe och det var, precis som John Ajvide Lindquist beskriver det i Människohamn, en självklar statusmarkör, inte i alla kretsar kanske, men ändå hyfsat generellt. En kvot i varje generation tonåringar som bara skall fyllas. Jag var heller aldrig någon mekare, men följde med någon gång när moppekillarna hängde i en källare på Wilson Park och lyssnade på Nirvana (som jag inte hade vett att förstå mig på då). Det var inte min värld och när jag väl fick testa den där gången så körde jag på full gas i ettans växel runt hela kvarteret Agda. Människor i trädgårdar glodde på mig och jag trodde jag var kung, men när jag hade gjort min runda kom Dan emot mig och skrek "Är du inte klok, den kunde ju ha skurit!". Koppla samman mig med ett motorfordon och vad som helst kan hända...

När ett element kopplas samman med ett annat -- på ett vad D & G kallar maskinellt sätt -- uppstår en så kallad sammansättning. Elementen, eller delarna, i sammansättningen fungerar var för sig men får helt andra egenskaper när de ingår i hybrida relationer med varandra. Människa + motorfordon. Helt nya hastigheter och förflyttningar, och därmed möjligheter att dra upp flyktlinjer (d.v.s. försök att undfly maktens grepp), uppstår i och med sådana sammansättningar. Och världshistorien är full av sammansättningar som bestämt hela civilisationers öden. Människa + häst + båge är en sådan, människa + stigbygel + häst är en annan. De nya hastigheter och förflyttningar som uppstått genom människors sammansättning med s.k. icke-människor (saker, djur etc.) har haft en så omfattande påverkan på historiska skeenden att den franske filosofen Paul Virilio vill mena att det i dagens samhällen råder en dromokrati. I "kurssamhället" är kontroll och besittning av hastighets- och förflyttningssammansättningar en given maktresurs. Så ock i tonårsterritoriet.

Gula kiosk-gänget:

Farliga, fantastiska

Pojkar, nästan män

Den lilla allmänningen, med lekplats och buskage, som ringas in av Växjögatan, Jönköpingsgatan, Edwin Berlings gata och Södertäljegatan, rymde en lokal kultplats i min högstadiegeografi. I hörnet av de två förstnämnda gatorna låg (och ligger) Gula kiosken, en inrättning som min generations moppeungdom på Husensjö döpte sin lilla klunga efter. I bänkarna på Wieselgrensskolan kunde man se inristningar som avhandlade Gula kiosk-gängets överlägsenhet och vem i denna samling som för tillfället var ihop med vem. Några av killarna i vår klass hängde där, men jag initierades aldrig. Jag kunde om fredagkvällarna se och framförallt höra dem och deras spinnande moppar när jag, mer slaviskt än jag brukade, följde trottoaren, istället för att snedda över gräset bakom kiosken, som ledde till Bogarts videobutik på Växjögatan. Stor varningsklocka ringde: inte gå i närheten.

Inte för att någon skulle ha prylat mig, det var ju folk som jag gjorde grupparbeten med i skolan. Nej, utan för att jag inte skulle ha haft den minsta chans att etablera något som helst fast mark bland dem. Se bara på fiskarsönerna Björns och Henriks fruktlösa närmanden mot sommargästerna från Stockholm på Ajvides Domarö. Om jag bara hade haft Morrissey då. Fast å andra sidan så slutade ju Moz-manin inte så gott för dessa två infödda flakmoppethugs när de överskred gränsen för det tillåtna som, de i numerär och popularitet överlägsna, nollåttorna hade dragit upp.

Numer spelar jag i samma korplag som några ur den mytomspunna skaran bakom kiosken och är egentligen väldigt nöjd med hela händelseförloppet. Antagligen känner jag mer än någon fortfarande en kittling när jag passerar den tråkiga gräsmattan på Jönköpingsgatan. Lite som kontrasten mellan Nic Schröders nippriga och stissiga persona och de softa kidsen i videon till Hej, Hej Monika.

Min romantiska bild av gulakioskgänget är en sånglinje som leder genom denna till synes oansenliga lekplats -- må många gäng många gånger än samlas till nocturna rådslag där -- även om min rutt var ett skyggt nattdjurs ömsom dragning till, ömsom skräck inför lägereldens sken. Djuret i fråga hade videokasett, chips och cola i ett fast grepp och det är festligt att de hemska filmer som jag hyrde var det tryggaste i livet just då, på väg hem från butiken.

Men om jag hade vågat och hade fått tillträde så ser jag framför mig att jag skulle ha blivit utsatt för riskerna och chanserna som rullas upp i En Kärlekshistoria. Jag tror att det hade gått bra, jag hade nog blivit accepterad och tilldelad en liten lott bak på någons moppe. Kanske någon av killarna, som jag hade skåp bredvid i centralkapprummet, hade förbarmat sig över mig och lovat att plocka upp mig nästa gång gänget skulle samlas. Någon hade antagligen, dock inte utan gliringar, bjudit mig på en öl, och så hade jag blivit berusad och lossat på tungan. Då hade tjejerna säkert skrattat åt mina fåniga R (läRaRe är mitt hatord och ironiskt nog, eftersom det verkar vara det enda som jag kan, oReRa) som varken skorrar eller rullar - tänk amerikanska vissel-R.

Nej, det hade nog inte blivit något amoröst bakom Gula Kiosken för min del, inte i praktiken (även om jag nog hade tillgodogjort mig en del teori). För det är ju så att för att en eskapad just skall göra sig förtjänt av den etiketten behövs det ju alltid en hänförd publik. Det hade nog varit mitt strå till stacken: att som ersättning för inkludering, skjuts och öl tjänstgöra som åhörare för de "mer erfarna".

Till gula kiosken,

Bak på din moppe; du

Har legat med nån