Sjökistan har trenne figurer

Bild i min dödsruna?

Duva, eller kanske en

Bockstyrecykel

Det har varit mycket liv och död på sistone. Många barn som föds omkring och en del mer eller mindre gamla som gått bort. En dröm som jag nyligen hade och vars detaljer jag inte tänker yppa här spelade upp hemska bilder över hur när människor i min närhet avled på vidriga vis.

Kan man säga att döden är bra för den döde men suger för den levande? Vi fantiserar om döden och vi besjunger den. Min kompis med rötter i ett land i Mellaneuropa beskriver begravningarna där som feta (Esperanto för festliga?) fester - rungande avsked; berusade, sörjande.

Man kan faktiskt fundera lite över sin egen död. Jag brukar göra det. Inte hur och när det kommer att ske (då slika tankar lätt blir lugubra), utan lite som inför ett bröllop. Musik, plats, utsmyckningar, mat och sådana saker. Kanske skriva ett tal som inte får läsas förrän man ligger blek och stel.

Jag har exempelvis uttryckt en önskan om att bli kremerad när jag är död och att askan skall spridas i Djupadal på Kullaberg. När så har skett kan du väl ta en promenad dit någon gång och ta med en prickigkorvmacka till mig också (och en extra kåsa till din termos med varm choklad)? Kan bytas ut mot ägg- och kaviarmacka (jag vet det är lite kladdigt, men ni kan väl ta med hela tuben med Kalles Guld) + en laddning Zoegas Forza med en skvätt av Skånemejeriers (absolut inte Arla, Kelda eller annat trams!) kaffegrädde - om den fortfarande görs.

En annan sådan grej är dödsannonser. Att välja vilken symbol som skall headlajna texten över en på familjesidorna i HD (Helsingborg forever) är ju lite kul. Fåglar lär symbolisera själen och kontakten med högre makter, medan båtar står för själens vidare upplevelser yonder. Jag har emellertid glömt var Jung stod i cykelfrågan, men tar nog cykel ändå.

Tro

Hopp

och Kärlek