...får väl kullaberg komma till muhammed...

Lönndörr till svenskens
Sekulära sanctum; ej
Ni missa Nimis

Om någon jag inte kände, kanske någon från ett annat land, skulle be mig visa mig någonting sällsamt, något som de definitivt aldrig sett eller varit med om förut, skulle jag under ett veckoslut visa dem de få, men fantastiska, platser jag känner till på Kullaberg. Djupadal, platsen där min aska skall spridas, Lars Vilks Nimis i det nomadiska furstendömet Ladonien, 13-metersklippan i Ablahamn och en äggakaka på Rut på skäret (kanske en punsch på Grand?).


Om jag hade fått bestämma på migrationsverket så hade jag sett till att det skulle vara obligatoriskt för alla flyktingar som kom till Nordvästskåne att följa med på en guidad tur till Kullaberg (jag är säker på att man kan få äggakagan utan fläsk). Denna trakt, förutom att den är outsägligt skön, samlar upp, skulle jag vilja påstå, många av drömmarna och idealen som infödingarna bär på. En bekant som nyligen börjat kila stadigt med en sydeuropé tog med denne till just Nimis. Det kan helt enkelt vara så att Kullaberg, just för att det erbjuder ett så brett spektrum av upplevelser (punsch, flum, bygderomantik, extremsport), framstår som ett legitimt föremål för ängsliga svenskars patriotism.

Nimis tillvaro på Kullaberg är säkrad helt enkelt för att den exakt motsvarar den ängslige svenskens önskan om rätten att definiera sin egen fosterlandskärlek.

Men om vi vänder på fläskastegen och sätter in Kullaberg mitt i den globala spänningsfältet mellan den kristna och den muslimska världen, vad händer då?

NIMIS BRINNER (en fullkomligt fiktiv berättelse)
Tidigt på morgonen den elfte September 2011 nådde ett furstligt dekret, prydligt vikt och instoppat i Helsingborgs dagblads kulturdel, konstnären Lars Vilks brevlåda. I meddelandet kunde den namnkunnige och för tillfället yrvakne provokatören, vars vertikalt orienterade morgonfrisyr inte stod topografin kring Håkull efter, läsa:

...arabisk kung i
djupadal förklarar krig
mot ladonien...

(Tja, man kanske inte är så lik en arabisk kung men Ninnis tunika kan kanske i bästa fall kvalificera sig som något slags livré värdig en tjänare till en orientalisk furste?)

Versen hade också gått ut till de största skånska tidningarna, Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan, vars båda redaktörer förstod vilket scoop som var på gång. Journalisterna Ola och Emil nådde parkeringen vid Himmelstorp lite efter tio på förmiddagen. De hade samåkt. Alla journalister som jobbar på skånska tidningar bor i Malmö. Efter att ha packat ihop sina termosar och laptopar, började de gamla rödstrumporna så sakteliga traska ner mot Nimis och det undersköna Ladonien.

Vid lunchtid hade de fortfarande inte sett något annat än skolklasser och tillfälliga snorklare. Ola och Emil tog det hela med ro och var inte missnöjda med att ha blivit placerade vid ett händelselöst Nimis. Skolklasserna försvann efter att ha avslutat sina matsäckar. Reportrarna njöt av stillheten och passade på att låta ögonlocken falla.

Men så tilltog Ljudet. Ett infernaliskt knattrande och puttrande. Ola fortfarande halvt sovande föreställde sig en annalkande hord av ett slags robotvarianter av Egyptens gräshoppor. Medan Ola försvann bort i liknelsernas trolska rike höll Emil sig desto mera kall. En stund efter att Ljudet uppenbarade sig kunde således hans nyktra blick skåda en hel armada av riktigt kultiga modellflygplan.

Han förstod också att planen var utrustade med något slags kapslar. Längre hann inte komma i sin nyktra observation förrän infernot brakade lös. Ett efter ett, likt en svärm juligetingar som kolliderar med en jordgubbstårta, störtade planen in i Vilks pompösa strandkojor. De små utspridda lågor som de briserande motorerna gav upphov till förenades så småningom och förvandlade den ansenliga mängden drivved till gigantiska vårdkasar, vars sken reflekterades i varenda klappersten bort till Djupadal.

När rökmolnen någorlunda skingrat sig avtecknade den kolnande drivveden sig mot Skäldervikens dyningar och Bjäres böljande fält likt svaga frekvenstoppar på ett kardiogram. Ladonien låg i ruiner.

Emils första rapport, en tweet, meddelade lakoniskt:

Nytt 9/11.
Flygplan störtar på Kullen.
Nimis Brinner. Stop.

Telegrammet kom sedan att spridas i såväl massmedia som i bloggosfären. På morgonen den 12:e september hade experterna redan kopplats in. Bjorn Bjornsson, doktorand vid Militärhögskolan, tillika mellanösternexpert (och bördig från Kullabygden, vilket inte var lika vidkommande), publicerade en månad senare en rapport som kretsade kring religion, konst, yttrandefriheten och ett övermått av drivved.

Rapporten tecknade en bakgrund som börjar med att World Trade Center i New York, USA, den elfte september 2001, jämnas med marken av flygplan som kapats av en militant muslimsk fraktion vid namn Al Qaida. Relationerna mellan islam och kristendom, orient och occident, öst och väst, härsknar efter denna katastrof allt mer. Muhammedteckningarna i en dansk tidning i mitten av 00-talet får folk i arabvärlden att bränna nordiska flaggor. Den svenske konstnären, Lars Vilks, sällar sig till denna fåra genom sina skisser på en rondellhund som påstås föreställa profeten Muhammed. Även judendomen och dess relationer till såväl islam som kristendom stipulerades i rapporten som en bärande faktor i händelseutvecklingen. Den artikel i Aftonbladet som anklagade en grupp israeliska soldater för att ha sålt en avrättad palestiniers inre organ nämndes också i rapporten, vilken bar namnet "Poetisk rättvisa? Nimisbranden, Islam och yttrandefriheten".

Enligt Bjornsson (2011) framstod Lars Vilks imponerande byggen i -- den av honom utropade staten -- Ladonien, Arx och Nimis, som den optimala skådeplatsen för ett slutord i denna proverbiala sandlådefajt. Åtminstone, menade Bjornsson, framstod den så för det muslimska performancekollektiv som påstods ligga bakom dådet.

En av konstnärerna, som under 1990-talet fick sin utbildning på Valands i Göteborg och som redan då arbetade under artistnamnet "Mus el. man?", hade någon gång under 2010, på en auktion i Riyadh, för en spottstyver kommit över barnen Bin Ladens imponerande samling radiostyrda flygplan.

Dessa utrustades med små ampuller av olja (märkta med dollartecken) och fraktades i mörkningen en sensommarkväll med en dhow till staten Ladonien i Norra Europa.

De lade ut från småbåtshamnen i Ängelholm där konstnärerna i ett gammalt båthus tillsammans med konstelever från Munka Ljungby folkhögskola omsorgsfullt hade bestyckat planen med de dollarbesmyckade bomberna. Dhowen hade de köpt av en gammal hippie som i sin tur hade förvärvat den från en auktion med Pollenkungens dödsbo.

Bjornssons slutsats var att konstnärerna, genom att attackera ett västligt territorium utan rättslig status, och som dessutom upprättats olovligen av en person som blandat sig i diskussionen - Lars Vilks, kritiserade västvärlden med dess eget självreflexiva och ironiska grepp, och att de på detta vis syftade till att skapa en implosion i hela den judisk-kristna upplystheten. Attacken syftade alltså inte till att underblåsa den påstått globala konflikten mellan islam och kristendom, utan att få den att slå knut på sig själv, för att så småningom upplösas.

Kvällstidningarna, som ju älskar svartvita schackplaner, var däremot inte sena att hälla vatten på kvarnen i debatten som vidtog. Man fann 9/11-dioramat så festligt att det till och med spred sig till nöjessidorna. I en helgbilaga löd den första ledtråden i frågesportsavdelningen, under spalten "Vilket land?", så här:

Fem poäng: Väststat
Som Bin Laden kan bomba
Utan risk för hämnd?

Vilks vilade emellertid inte, som Bjornsson (ibid.) så förtjänstfullt redogör för i sin rapport, på sina lagrar utan replikerade med omedelbar verkan. Han hade alltså sett det komma! För att visa vilken hal ål de hade fått i sitt nät, kungjorde han på halal.net att en judisk usurpator med det illustra namnet "Farbror Ablahamn" hade etablerat en bosättning på ett stycke strand nordväst om Mölle golfbana. Denne despot skulle enligt utsago veckan efter Nimisbranden hugga ut sina egna anletsdrag ur en, på platsen belägen, och bland Nordvästskånes våghalsiga ungdomar omtalad, klippformation.

Vidare skulle Farbror Ablahamn sitta inne på ritningarna till en infernalisk maskin som han kallade "hal ål-giljotinen". Uppfinningen skulle tydligen monteras på plats i samband med förstnämnda galenskap och som skulle konstrueras av färska och därmed relativt vassa drivvedsklabbar. Den hade enligt utsago som enda funktion att dekapitera döda ålar som var stoppade med kidneybönor. Den blasfemiska slakten var tänkt att ske i sydsydöstlig riktning mot Mecca. Enligt Vilks, som Farbror Ablahamn tydligen hade utsett till rådgivare i den snåriga kullabergspolitiken, syftade denna hädiska ålarensning till att besvara frågan vi alla någon gång ställt oss: Hur kunde tjommarna i gamla testamentet leva så länge?

Farbror Ablahamn,

Farbror Ablahamn, fyra

Njurar hade han.

Tidningarnas och säkerhetstjänstens intresse ebbade ut i takt med de konstnärliga skärmytslingarnas tilltagande kryptik. Staten Israel, som till en början fördömt dådet mot Nimis, visste inte efter Farbror Ablahamns uppdykande vart de skulle rikta sin antagonism och drog därför tillbaka sina anklagelser mot diverse regeringar och instanser.

Vilks fortsatte skapa nomadisk arkitektur i Ladonien och Nimis fortsatte vara lika välbesökt som innan. Den nya sevärdheten var såklart "mark noll", ett litet torg mellan Arx och Nimis där resterna av flygplanen hade hängts upp i en mobilliknande skulptur. Bjornsson fick ta emot Svärdsorden och därtill ett erbjudande om postdoktorala studier i Kairo. Emil och Ola författade efter det att den värsta mediehajpen hade lagt sig boken Ni minns väl Nimis?. Boken skulle, efter rekommendationer av snapphanehistorikern Björn Gyllix, delas ut till alla niondeklassare i Nordvästra Skåne. För att popularisera innehållet ytterligare skapades fantasifulla kartor över Kullaberg som sedan kom att bli en riktig kassako för Dunkers kulturhus presentbutik.

Frågan är bara hur den vid detta laget smått paranoide Vilks ställde sig till den ström av vänsterorienterade besökare som ju ofta frekventerar Nimis och som han tidigare inte lyft på ögonbrynen för.

Palestinasjal

På väg mot Nimis; mojan

Min? Mujahedin?

Years of refusal... to an end

Vi må dela att vi inte har körkort, men mig veterligen har inte Mr "End of the family line" några egna barn (jag har å andra sidan ingen Fred perry-tröja).

…visste du inte

att inte heller morrissey

har något körkort…

Körkort är en av de starkaste symbolerna för vuxendom, varför jag också här, förutom att verkligen mena att jag avser ta den där förbålta lappen, passar på att använda företeelsen som en metafor för att denna blogg står i nedan och för att jag som förälder måste lämna plats för mina egna barns betraktelser.

Ett sätt dra ner på min analytiska mani eller att åtminstone servera den med silversked till mina telningar kan vara att, vad man på bilspråk brukar kalla, hålla ögonen på vägen. Körkortsmetaforen ter sig alltså giltig även i hänseende till att den som sitter vid ratten överlämnar en ansenlig mängd av det filosofiska värvet till de där bak i bilen.

Numer gatornas

Vän; inte längre trött på

Alla vägar hem

Jag kom på mig själv häromdagen med att veta precis hur jag och och min lagkamrat på mest tidsekonomiska sätt skulle köra för att ta oss från Tågaborg till Planteringen och sedan vidare till Brohults IP, där kvällens match snart skulle gå av stapeln. Att sedan snudd på alla infarter var avspärrade till den GTA-anstrukna parkeringen hindrade inte vår chaufför på följdriktigt gangstermanér att meja ner avspärrningarna vid Österleden.

Att dromografin över Helsingborgs cykelbanenät är en karbonkopia av synapskopplingarna i min hjärna visste jag, men att jag börjat tillgodogöra mig motorfordonens rutter förvånade mig.

Jag var fordom trött på alla vägar hem, kanske mest av allt för att jag var trött på att komma hem. Nu känner jag mig mer hemma än någonsin. Åh, Kristina, flummet blev till punsch.

Hyperlänksfrekvensen som ni skådar i det föreliggande är textuella vittnesbörd om mina synapsförbindelsers ådagaläggande, och om att vi närmar oss vägs ände i denna retrospekulativa blogg (om inte bokslut, så bloggslut).

Men vem sjunger då

Cykelbanors lov? Jaja,

Jag ska ta körkort

Sällsamt är det att min förstfödda börjat skolan denna vecka. Underbart, märkligt och pirrigt i sig, men också för att hon kommer att gå i exakt samma skola och sitta i exakt samma klassrum som jag gjorde för 26 år sedan. Jag gick så långt vid hennes skolstart att jag försökte iscensätta ett exakt motiv på mig och min bror när vi börjar ettan, sittandes på balustraden till skolans veranda. Denna gång med min dotter och hennes vänner.

...och den ljusnande framtid är vår...

Mina personliga barndomsbetraktelser blir alltmer överflödiga, ju äldre mina egna barn blir. Jag är nöjdare nu och inte trött på alla vägar hem. Och nu när jag besjungit den svårt rhizomatiska (begrepp) sammanflätningen av synapser (subjekt) och cykelbanor (objekt) kan jag tentativt konkludera att jag inte vet var de förra börjar och de andra slutar.

Calle Mayor (eller på ren skånska, Karlakarl)

Kalle D på Art

Café; Calle med C i

Silvrig BMW

Proposition: Män som är namngivna Karl eller Kalle blir och/eller är politiskt sett vänsterorienterade, ett drag som i det föreliggande stipuleras till att innefatta såväl ideologiska och moraliska ståndpunkter som smak- och stilimplicerande konsumtions- och livsstilsmönster, medan män som är namngivna Carl eller Calle är högerorienterade, med, såsom för karlarna ovan, likafullt långtgående sociala följder.

Jag är given namnet, om än inte döpt till, Karl (frier man). Empiriskt sett bekräftar jag, vill jag mena, ovan ställda påståendes giltighet, även om den nostalgi jag ger uttryck för i detta medium kanske skulle kunna anses vittna om en viss (kälk)borgerlig glidning.

Under mellanstadiet på S:t Jörgensskolan hade jag en VPK-pin på min fjällrävenryggsäck, medan de andra killarna i klassen hade M-pins på Salomonryggsäckar.

Men jag har blivit mer punschig efterhand och jag gillar det. Flytten från Malmö och möllanflum, hem till Helsingborg och Tågaborgspunsch, i början av 2000-talet, innebar en tydlig förflyttning mot en liberalare vardag. (Frier man). Vinsten från försäljningen av bostadsrätten i Malmö gick bland annat till införskaffandet av en sprillans Bang och Lufsen-stereo. Denna ljudanläggning avyttrades vid senare tillfälle för en spottstyver till svärföräldrarna; ett sigill av orenhet som jag var tvungen att fördriva - eller var det för att vi behövde deg? Glidning över klassgränser känns i alla fall.

I min mellanstadieklass gick det också några killar som under gymnasiet kom att bli mer eller mindre centrala i ett gäng som kallades Nic-hundarna. Kanske att denna då aktade och föraktade skara ynglingar skulle kunna beskrivas som brats, stekare eller något liknande, även om nyanserna såklart var fler än så. Jag undrar ibland var jag hade hamnat i förhållande till denna flock om jag inte hade bytt skolområde och klass i samband med att jag började högstadiet. Underdog?

Istället hamnade jag med ett gäng illustra vänsterflumexistenser på Olympiaskolan. Men Calle med C är ett latent alter ego som ibland dyker upp.


Alert, Alert! Kotlettslick (albeit with a raggarnacke) detected on hippiewedding.

På mångfaldigt sagolika Art Café (som låg på Drottninggatan där Edelweiss ligger nu) hängde förvisso både hundar och esteter. Här lessar jag, tidigt nittiotal, loss till tonerna av Stone Roses bland både stärkta piketröjor och batik-tees. Alla ville vi bli beundrade.

Att jag gillar Kullabygden är ingen hemlighet, såväl punsch som flum. Men faktum är att jag oftare färdas runt denna trakt med bil än med cykel och som alla redan vet har jag inget körkort, än mindre en bil. Frun kör vid sådana tillfällen, och då i svärföräldrarnas åk.

En gång hälsade vi på vännen Ks föräldrar i Viken för ett bad nere vid stranden precis söder om Gräsö brygga. Ks kusiner bor precis vid vattenbrynet och såg oss komma i bil (vilken för dagen råkade vara en silvrig BMW). Inget med det: vi tog oss ett dopp och körde hem. Några år senare sitter vi i mellandagarna med vännen och hennes kusin på Telegrafen. Jag och kusinen börjar språka och han kommer osökt in på vårt förra och enda möte. Han kom ihåg mig som killen med den grå BMWn som en dag cruisade ner på stranden. I hans minne var det dessutom jag som körde.

Jag har nog aldrig varit mer Calle med C än i denna hågkomst. Kanske i så fall i samband med det årliga utskicket som demonstrerar de senaste innovationerna från Bang och Olufsen, och som fortfarande når mig för den där stereon jag köpte. Katalogerna är alltid adresserade till en viss Calle Danielsson, en person jag både bävar inför och njuter av att lära känna.

Parklife

Bärblomspersienn,

Zoégasazalea;

Vikingsbergsparker

Körsbärsblom är månne den mest utslitna företeelsen i haikun - lika schablonmässigt japansk som en ninja. I Vikingsbergsparken har jag såväl njutit av sådana klichéartade blomster som lekt orientalisk lönnmördare (ibland, om än inte företrädesvis, samtidigt).

Med sin placering på landborgens kant har man härifrån en outsägligt skön utsikt över Citys tak, Ven, ett annat land och skärvor av hav. Don't mention the sunsets...

Parkernas park. Här brukar vi duka upp långbord vid examnar och födelsedagar liksom många före oss. Vännen C berättade om hur hennes mamma med bekanta (utöver David och hans dekapiterade antagonist) brukade iscensätta Carl Larssonska punschaftnar framför den gamla konsulentbostaden (sedermera museum, konsthall och kulturnämnd) i parkens sydliga delar.

Och precis som de Bob Hanssonskt sammansatta orden i inledande och avslutande poem i föreliggande inlägg spottas ut kan jag helt otematiskt fortsätta rabbla upp allsköns funktioner, förnimmelser och fester som Vikingsberg erbjudit mig genom åren.

Här lär vi oss klättra i hästkastanjer, bokar och rhododendronbuskar (nä, de var inte giftiga som den gamle trädgårdsmästaren Åke försökte slå i oss). Träd och slå var det ja. Det äppleträd i den s.k. lilla parken som Knopp och Jönne försökte fälla genom att använda Kacpers huvud som murbräcka avverkades till slut i samband med den nyligen och förtjänstfullt genomförda restaureringen av parken. Och när vi ändå snackar om träd så stoltserar parken med två magnifika Junimagnolior vars nästan materiella väldoft ligger som en frosting över södra Tågaborg runt studenten.

Magnolior, rhododendron, vackra människor och luffare

Varje luffare

En greve; dromokrati

På gräsrotsnivå

Min granne idéhistorikern skulle säkert ha en massa tankar (om borgerlighet, fritid och naturlängtan) att uttrycka kring fenomenet parken. Jag låter honom ha det och lyssnar mer än gärna på hans intellektualisering av mina starka känslors diskursiva struktur (med fördel under ett av våra möten i parken). Men oavsett vilket smutsigt schema (park som ett anlagt slätt rum i en förövrigt räfflad stadssstruktur; en kanalisering av nomadiska förflyttningar till avgränsade ytor) som ligger bakom parknäringen kommer jag alltid att högakta denna plats. Helt enkelt för att folk kan mötas här, för att barn kan upptäcka sin kroppslighet (ja, under panoptiskt övervakade former, men skit med det), för att gräs luktar gott och att alla får komma lukta på det.

Nyligen namngivna Stella Nova (här med inifrånperspektiv och då blivande föräldrar) chillar för första gången i parken.

Förutom klättring (som i och med parkens nya lekutrustning förvandlat min dotter till ett muskelpaket) kan man bland andra ludibrier ägna sig åt dunkgömme, pjett, boule, kubb, fotboll och frisbee. Jag och grannen, åretruntbadaren, tillika ludologen, har högtflygande planer om att specialdesigna en olympiad för området.

Min fru jobbar ute och inne i parken med sin utsökta verksamhet, Yoga Bonita; min äldsta dotter gick under föregående läsår i förskoleklass där; jag gick på fritids, spelade pingis och hade min mata där; bland min sons första ord återfinns "gå", "parken" och "gunga". Här iscensatte jag och da mississ den studentfest hon snuvades på av sin brådmogenhet.

Solnedgång, kärestan och vikingsbergsparken - tre oundgängliga singulariteter

Den bermudatriangel som våra vardagsrutiner spänner över är hemmet, parken och borgen (ICA). Detta är bara dagtid. Parken är som ovan nämnt även ett Mecca för skymningsaktiviteter. Nyårsafton exempelvis är rena rama Lützen. Den lilla kullen vid den pampiga skulpturen Tuppen (av vars kam ett bestigande väl får betraktas som en rit-de-passage för den lokala jackass-ungdomen) är i sommartider som ryggteckningen på en grönpälsig jaguar; engångsgrillarna (såväl som villaträdgårdarnas blå studsmattor) erbjuder nya former och färger till samtidens svenska städers topografier.

Valborgsengångsligg,

Midsommarnattsengångsgrill;

Vikingsbergsaftnar

Den madeleinekaka som fick mig att börja väva nostalgiska sånglinjer över Vikingsbergsparken överhuvudtaget var såklart min förstfödda, Hennes, till en början trevande, men så småningom morska, upptäcktsresor i mitt barndomsterritorium fick mig att förstå vilken ynnest det är att få växa upp med närheten till ett ställe som denna, i det föreliggande sägenomspunna, park. De många hemliga gångar och länder som slänterna bakom parkens hägn utgör har hon döpt till Agentiga - en plats vars dromografier, d.v.s. beskrivningar av dess rutter och förflyttningar, jag är säker på att hon kommer förevisa för alla nyfikna.

Ninjaträning i parken