Calle Mayor (eller på ren skånska, Karlakarl)

Kalle D på Art

Café; Calle med C i

Silvrig BMW

Proposition: Män som är namngivna Karl eller Kalle blir och/eller är politiskt sett vänsterorienterade, ett drag som i det föreliggande stipuleras till att innefatta såväl ideologiska och moraliska ståndpunkter som smak- och stilimplicerande konsumtions- och livsstilsmönster, medan män som är namngivna Carl eller Calle är högerorienterade, med, såsom för karlarna ovan, likafullt långtgående sociala följder.

Jag är given namnet, om än inte döpt till, Karl (frier man). Empiriskt sett bekräftar jag, vill jag mena, ovan ställda påståendes giltighet, även om den nostalgi jag ger uttryck för i detta medium kanske skulle kunna anses vittna om en viss (kälk)borgerlig glidning.

Under mellanstadiet på S:t Jörgensskolan hade jag en VPK-pin på min fjällrävenryggsäck, medan de andra killarna i klassen hade M-pins på Salomonryggsäckar.

Men jag har blivit mer punschig efterhand och jag gillar det. Flytten från Malmö och möllanflum, hem till Helsingborg och Tågaborgspunsch, i början av 2000-talet, innebar en tydlig förflyttning mot en liberalare vardag. (Frier man). Vinsten från försäljningen av bostadsrätten i Malmö gick bland annat till införskaffandet av en sprillans Bang och Lufsen-stereo. Denna ljudanläggning avyttrades vid senare tillfälle för en spottstyver till svärföräldrarna; ett sigill av orenhet som jag var tvungen att fördriva - eller var det för att vi behövde deg? Glidning över klassgränser känns i alla fall.

I min mellanstadieklass gick det också några killar som under gymnasiet kom att bli mer eller mindre centrala i ett gäng som kallades Nic-hundarna. Kanske att denna då aktade och föraktade skara ynglingar skulle kunna beskrivas som brats, stekare eller något liknande, även om nyanserna såklart var fler än så. Jag undrar ibland var jag hade hamnat i förhållande till denna flock om jag inte hade bytt skolområde och klass i samband med att jag började högstadiet. Underdog?

Istället hamnade jag med ett gäng illustra vänsterflumexistenser på Olympiaskolan. Men Calle med C är ett latent alter ego som ibland dyker upp.


Alert, Alert! Kotlettslick (albeit with a raggarnacke) detected on hippiewedding.

På mångfaldigt sagolika Art Café (som låg på Drottninggatan där Edelweiss ligger nu) hängde förvisso både hundar och esteter. Här lessar jag, tidigt nittiotal, loss till tonerna av Stone Roses bland både stärkta piketröjor och batik-tees. Alla ville vi bli beundrade.

Att jag gillar Kullabygden är ingen hemlighet, såväl punsch som flum. Men faktum är att jag oftare färdas runt denna trakt med bil än med cykel och som alla redan vet har jag inget körkort, än mindre en bil. Frun kör vid sådana tillfällen, och då i svärföräldrarnas åk.

En gång hälsade vi på vännen Ks föräldrar i Viken för ett bad nere vid stranden precis söder om Gräsö brygga. Ks kusiner bor precis vid vattenbrynet och såg oss komma i bil (vilken för dagen råkade vara en silvrig BMW). Inget med det: vi tog oss ett dopp och körde hem. Några år senare sitter vi i mellandagarna med vännen och hennes kusin på Telegrafen. Jag och kusinen börjar språka och han kommer osökt in på vårt förra och enda möte. Han kom ihåg mig som killen med den grå BMWn som en dag cruisade ner på stranden. I hans minne var det dessutom jag som körde.

Jag har nog aldrig varit mer Calle med C än i denna hågkomst. Kanske i så fall i samband med det årliga utskicket som demonstrerar de senaste innovationerna från Bang och Olufsen, och som fortfarande når mig för den där stereon jag köpte. Katalogerna är alltid adresserade till en viss Calle Danielsson, en person jag både bävar inför och njuter av att lära känna.