Years of refusal... to an end

Vi må dela att vi inte har körkort, men mig veterligen har inte Mr "End of the family line" några egna barn (jag har å andra sidan ingen Fred perry-tröja).

…visste du inte

att inte heller morrissey

har något körkort…

Körkort är en av de starkaste symbolerna för vuxendom, varför jag också här, förutom att verkligen mena att jag avser ta den där förbålta lappen, passar på att använda företeelsen som en metafor för att denna blogg står i nedan och för att jag som förälder måste lämna plats för mina egna barns betraktelser.

Ett sätt dra ner på min analytiska mani eller att åtminstone servera den med silversked till mina telningar kan vara att, vad man på bilspråk brukar kalla, hålla ögonen på vägen. Körkortsmetaforen ter sig alltså giltig även i hänseende till att den som sitter vid ratten överlämnar en ansenlig mängd av det filosofiska värvet till de där bak i bilen.

Numer gatornas

Vän; inte längre trött på

Alla vägar hem

Jag kom på mig själv häromdagen med att veta precis hur jag och och min lagkamrat på mest tidsekonomiska sätt skulle köra för att ta oss från Tågaborg till Planteringen och sedan vidare till Brohults IP, där kvällens match snart skulle gå av stapeln. Att sedan snudd på alla infarter var avspärrade till den GTA-anstrukna parkeringen hindrade inte vår chaufför på följdriktigt gangstermanér att meja ner avspärrningarna vid Österleden.

Att dromografin över Helsingborgs cykelbanenät är en karbonkopia av synapskopplingarna i min hjärna visste jag, men att jag börjat tillgodogöra mig motorfordonens rutter förvånade mig.

Jag var fordom trött på alla vägar hem, kanske mest av allt för att jag var trött på att komma hem. Nu känner jag mig mer hemma än någonsin. Åh, Kristina, flummet blev till punsch.

Hyperlänksfrekvensen som ni skådar i det föreliggande är textuella vittnesbörd om mina synapsförbindelsers ådagaläggande, och om att vi närmar oss vägs ände i denna retrospekulativa blogg (om inte bokslut, så bloggslut).

Men vem sjunger då

Cykelbanors lov? Jaja,

Jag ska ta körkort

Sällsamt är det att min förstfödda börjat skolan denna vecka. Underbart, märkligt och pirrigt i sig, men också för att hon kommer att gå i exakt samma skola och sitta i exakt samma klassrum som jag gjorde för 26 år sedan. Jag gick så långt vid hennes skolstart att jag försökte iscensätta ett exakt motiv på mig och min bror när vi börjar ettan, sittandes på balustraden till skolans veranda. Denna gång med min dotter och hennes vänner.

...och den ljusnande framtid är vår...

Mina personliga barndomsbetraktelser blir alltmer överflödiga, ju äldre mina egna barn blir. Jag är nöjdare nu och inte trött på alla vägar hem. Och nu när jag besjungit den svårt rhizomatiska (begrepp) sammanflätningen av synapser (subjekt) och cykelbanor (objekt) kan jag tentativt konkludera att jag inte vet var de förra börjar och de andra slutar.