
På Hai, Hai Helsingborg kan man få introduktioner till såväl Helsingborg som fransk filosofi. Vart och ett av inläggen innehåller en eller flera haikudikter och fotografier. Haikun är ett japanskt versmått som i europeisk variant består av tre rader med vardera, 5, 7 respektive 5 stavelser. Sådana dikter skall ofta innehålla årstidsanvisningar och naturbetraktelser. Detta håller jag inte mig till. Förvisso skulle man kunna argumentera för att stadsrummet också bör betraktas som natur. Åtminstone kan den framstå så för stadens invånare och då inte minst för barn och unga. Hai, Hai Helsingborg innehåller nämligen mycken retrospektion över min egen uppväxt och även om Helsingborg kanske inte kan klassificeras som en storstadsdjungel, så har jag vinnlagt mig om att beskriva de mer öppna, svagt institutionella, rymderna i Sundets pärla med omnejd.
I mitt första inlägg, April, 2009, placerar jag mig jämte Ulf Nilsson och Hasse Alfredsson ifråga om kärleken till Helsingborg. Bägge dessa muntra gossar har fått texter förevigade i Halalid - den branta backen ner mot havet.
Majs första och bloggens nionde inlägg är också det mest kommenterade. Tydligen gick motljusbilderna på öresundsolnedgången (sju stavelser) hem hos den lilla publiken.
En högst tvivelaktig tävling introduceras i det elfte inlägget: Vem är Nordvästskånes svar på Morrissey?
Hai, Hai Helsingborgs kanske tarvligaste funderingar återfinns i det tolfte inlägget.
Det trettonde inlägget är det kortaste.
En specifik ungdomskultplats för 70-talisterna på Husensjö, Gula Kiosken, synas under lupp i det artonde inlägget.
Bob Hansson, folkhem och cykelbanor kopplas samman i det nittonde inlägget.
De roliga grejerna med döden får sig en genomkörare i det tjugonde inlägget.
I det tjugoförsta inlägget presenteras världens vackraste park, Vikingsbergsparken.
Det tjugoandra inlägget är en presentation av mitt snobbiga alter ego, Calle med C.
Kvällsluft för bloggen vädras i det tjugotredje inlägget, mycket beroende på att min dotter vid inläggets publicering just har börjat skolan. Frågan jag ställer mig är: varför jag ska "hålla på" så infernaliskt mycket? Morriseykandidaturen avslutas (som om den någonsin skulle kunna...).
I det tjugofemte inlägget har jag staplat upp alla haikudikter från Hai, Hai Helsingborg.
Avslutningsvis vill jag kommentera bilden ovan som avbildar mig som pojke på Parapeten i Helsingborg. Jag vill inte säga så mycket om att jag redan då satt på vackra ställen i staden och filosoferade, som om det sammanhang i vilket bilden nyligen var tänkt att användas.
Min bror, ofta omnämnd tillika mest frekvent kommenterande på Hai, Hai Helsingborg, fick nyligen det glada beskedet att hans hyllninglåt till HIF, På gator röda och blå, skulle bli den officiella inmarschhymnen på Olympia. Han har fått mycket uppskattning från alla läger för denna sång. Folk kommer fram till honom på stan och tackar honom av hela sitt hjärta. Klackens mottagande av låten är pur gåshud. I arbetet med den grafiska profilen till skivomslaget var bilden ovan ett av de två hetaste förslagen. Det blev inte den, utan en på min bror (från ungefär samma tid och plats), med ett livligare uttryck och med blicken mot kameran.

Och det är här allt sammanfaller. Han började processen med sin låt på våren, 2009, precis som jag med min blogg. Hymnen spelas för första gången på Olympia (jag var där) i september senare det året - samma månad som jag anser mig vara färdig med Hai, Hai Helsingborg. Och vi har följt och befruktat varandras processer. Vi närmar oss ämnet från varsin sida av Janusansiktet, men i grund och botten har vi gjort samma sak (utan att egentligen tänka på det) - besjungit den vackraste staden vi sett.
Det är logiskt att det är den försigkomne pojken som tittar i kameran, snarare än den kontemplative på bänken, åt sidan blickande, som hamnar på skivan. Vi beskriver samma Helsingborg. Han klart och koncist, jag dunkelt och omständligt. Han från sitt Planteringen och jag från mitt Tågaborg. Han med ett tilltal för gemene man, jag med ett för gemena män. Det är logiskt att vi gör det samtidigt, våra liv är oupplösligt sammanflätade. Det är logiskt att 10 000 står och sjunger hans hymn på Olympia, medan jag har fått sex kommentarer som mest på ett inlägg.
För den som tror det, finns det inte ett uns missunnsamhet från min sida. Ingen bitterhet, bara vitterhet. Han är värd varenda ryggdunk på Kullagatan som han kommer att få, och jag personligen kommer att dunka honom röd & blå. Jag menar varje ord när jag säger att den låten, mer än något eller någon gjort på länge, upphäver såväl geografiska som kulturella gränser i Helsingborg. Hai, Hai Helsingborg och På gator röda och blå är lika mycket syskon som min bror och jag. Den ena belyser den andra. Komplementära. Samma andas barn (med betoning på såväl "samma", som "andas" och "barn"). Det är logiskt. Det är logiskt att låta min bror och bäste läsare få sista ordet på Hai, Hai Helsingborg:
Jag viskar i örat på min sovande son:
Glöm aldrig bort var du kommer ifrån.