söndag 20 september 2009

Glöm aldrig blött och rått och Helsingborg!


Välkomna till Hai, Hai Helsingborg! På denna blogg har jag under ett halvår avhandlat staden i mitt liv. Detta sista inlägg är tänkt att guida läsaren bland mina betraktelser och att knyta ihop säcken. Till höger på skärmen finns en presentation av bloggen, ett arkiv över alla inlägg, samt de etiketter som jag har tematiserat inläggen efter.

Hai, Hai Helsingborg kan man få introduktioner till såväl Helsingborg som fransk filosofi. Vart och ett av inläggen innehåller en eller flera haikudikter och fotografier. Haikun är ett japanskt versmått som i europeisk variant består av tre rader med vardera, 5, 7 respektive 5 stavelser. Sådana dikter skall ofta innehålla årstidsanvisningar och naturbetraktelser. Detta håller jag inte mig till. Förvisso skulle man kunna argumentera för att stadsrummet också bör betraktas som natur. Åtminstone kan den framstå så för stadens invånare och då inte minst för barn och unga. Hai, Hai Helsingborg innehåller nämligen mycken retrospektion över min egen uppväxt och även om Helsingborg kanske inte kan klassificeras som en storstadsdjungel, så har jag vinnlagt mig om att beskriva de mer öppna, svagt institutionella, rymderna i Sundets pärla med omnejd.

Vore detta en regelrätt akademisk studie skulle den tidigare forskningen bestå av så vitt skilda skapare och verk som Hans Alfredsson, Ulf Nilsson , Nic Schröder, Björns Band, filmerna Hata Göteborg, Fjorton Suger och diktsamlingen/stadsvandringen Diktarnas Helsingborg. Vore det förmätet av mig att säga att jag har strävat efter att försöka etablera en bloggpersona av någon (eller alla) av karaktärerna: Fritiof Nilsson Nomaden, Facebook, Fakir, eller Bob Hanssonsk mjuksandssångare?

Drar vi vidare med vetenskapsliknelsen är teorier och metoder, bortsett från den anekdotiska haikuproduktionen och bildbehandlingen, inspirerade av de franska filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari. Deras nomadologi och schizoanalys handlar om att göra en historieskrivning, inte från ett bofast perspektiv utan från ett nomadiskt, samt att göra en analys av det undermedvetna, vilket inte, som i psykoanalys, betraktas som något personligt (om än dolt), utan som den fluffiga stoppningen mellan saker, begrepp och varelser. Händelsehorisonten. Ett kunskapens rhizom, d.v.s. ett gytter av rötter och skott utan center, snarare än ett kunskapens träd med den givna ordergången mellan rötter, stam, krona och frukter.

I mitt första inlägg, April, 2009, placerar jag mig jämte Ulf Nilsson och Hasse Alfredsson ifråga om kärleken till Helsingborg. Bägge dessa muntra gossar har fått texter förevigade i Halalid - den branta backen ner mot havet.

I det andra inlägget lovordar jag mina kulturskapande generationskamrater i Helsingborg.

Det tredje inlägget har en personlig (har inte de andra det?) ton och beskriver min relation till hundar som efterhand blivit bättre. Här kan man ana att den nomadiska rörelsen i stadens rum tar sin början.

Det personliga anslaget fortsätter i det fjärde inlägget i hyllningen till en av mina bästa vänner.
Drycken Ramlösa, min vän (från samma ort) och Monty Python-gänget påstås här vara jämförbara.

Nostalgin fortsätter i det femte inlägget med en betraktelse över min ungdoms urbana territorium, närmre bestämt de nergångna byggnaderna som innan bomässan H-99 var situerade i Norra Hamnen.

Det sjätte inlägget är en essä om kvarteret Höken på Tågaborg.

Att cykla ligger mig varmt om hjärtat. Detta beskriver jag i mitt sjunde inlägg. Frågan är om jag överdriver min cykelvurm, och dess miljömässiga fördelar framför bilens, för att legitimera att jag inte har körkort?

Den mest produktiva månaden på Hai, Hai Helsingborg, April, avslutas med det åttonde inlägget som är en presentation av mina bröder utifrån ett maskulinitetsperspektiv.

Majs första och bloggens nionde inlägg är också det mest kommenterade. Tydligen gick motljusbilderna på öresundsolnedgången (sju stavelser) hem hos den lilla publiken.

Det tionde inlägget (som förövrigt publicerades den tionde maj) är en presentation av nomadiskt tänkande. Jag leker språkmaterialist och hittar på ett nomadiskt förhållningssätt till haikudiktning.

En högst tvivelaktig tävling introduceras i det elfte inlägget: Vem är Nordvästskånes svar på Morrissey?

Hai, Hai Helsingborgs kanske tarvligaste funderingar återfinns i det tolfte inlägget.

Det trettonde inlägget är det kortaste.

Kullaberg är föremålet för min kärlek i det fjortonde inlägget. Morriseytävlingen fortsätter.

Språkmaterialism, apor, Bamse, Magic the gathering och kommunister samsas i det femtonde inlägget.

Juni börjar med en äkta skånsk "flatte" i det sextonde inlägget. Ungdomsterritoriella analyser.

Helsingborgs förhatliga, men hävdvunna delning mellan norr och söder undersöks och utmanas i det sjuttonde inlägget.

En specifik ungdomskultplats för 70-talisterna på Husensjö, Gula Kiosken, synas under lupp i det artonde inlägget.

Bob Hansson, folkhem och cykelbanor kopplas samman i det nittonde inlägget.

De roliga grejerna med döden får sig en genomkörare i det tjugonde inlägget.

I det tjugoförsta inlägget presenteras världens vackraste park, Vikingsbergsparken.

Det tjugoandra inlägget är en presentation av mitt snobbiga alter ego, Calle med C.

Kvällsluft för bloggen vädras i det tjugotredje inlägget, mycket beroende på att min dotter vid inläggets publicering just har börjat skolan. Frågan jag ställer mig är: varför jag ska "hålla på" så infernaliskt mycket? Morriseykandidaturen avslutas (som om den någonsin skulle kunna...).

Och i det tjugofjärde inlägget tar jag i så jag spricker. Massor av ordvitsande dikter på temat Nimislam (Nimis och Islam) och massor av undersköna bilder på blonda barn i klippmiljöer. Lägg därtill bloggens enda novelistiska försök.

I det tjugofemte inlägget har jag staplat upp alla haikudikter från Hai, Hai Helsingborg.

Avslutningsvis vill jag kommentera bilden ovan som avbildar mig som pojke på Parapeten i Helsingborg. Jag vill inte säga så mycket om att jag redan då satt på vackra ställen i staden och filosoferade, som om det sammanhang i vilket bilden nyligen var tänkt att användas.

Min bror, ofta omnämnd tillika mest frekvent kommenterande på Hai, Hai Helsingborg, fick nyligen det glada beskedet att hans hyllninglåt till HIF, På gator röda och blå, skulle bli den officiella inmarschhymnen på Olympia. Han har fått mycket uppskattning från alla läger för denna sång. Folk kommer fram till honom på stan och tackar honom av hela sitt hjärta. Klackens mottagande av låten är pur gåshud. I arbetet med den grafiska profilen till skivomslaget var bilden ovan ett av de två hetaste förslagen. Det blev inte den, utan en på min bror (från ungefär samma tid och plats), med ett livligare uttryck och med blicken mot kameran.



Och det är här allt sammanfaller. Han började processen med sin låt på våren, 2009, precis som jag med min blogg. Hymnen spelas för första gången på Olympia (jag var där) i september senare det året - samma månad som jag anser mig vara färdig med Hai, Hai Helsingborg. Och vi har följt och befruktat varandras processer. Vi närmar oss ämnet från varsin sida av Janusansiktet, men i grund och botten har vi gjort samma sak (utan att egentligen tänka på det) - besjungit den vackraste staden vi sett.

Det är logiskt att det är den försigkomne pojken som tittar i kameran, snarare än den kontemplative på bänken, åt sidan blickande, som hamnar på skivan. Vi beskriver samma Helsingborg. Han klart och koncist, jag dunkelt och omständligt. Han från sitt Planteringen och jag från mitt Tågaborg. Han med ett tilltal för gemene man, jag med ett för gemena män. Det är logiskt att vi gör det samtidigt, våra liv är oupplösligt sammanflätade. Det är logiskt att 10 000 står och sjunger hans hymn på Olympia, medan jag har fått sex kommentarer som mest på ett inlägg.

För den som tror det, finns det inte ett uns missunnsamhet från min sida. Ingen bitterhet, bara vitterhet. Han är värd varenda ryggdunk på Kullagatan som han kommer att få, och jag personligen kommer att dunka honom röd & blå. Jag menar varje ord när jag säger att den låten, mer än något eller någon gjort på länge, upphäver såväl geografiska som kulturella gränser i Helsingborg. Hai, Hai Helsingborg och På gator röda och blå är lika mycket syskon som min bror och jag. Den ena belyser den andra. Komplementära. Samma andas barn (med betoning på såväl "samma", som "andas" och "barn"). Det är logiskt. Det är logiskt att låta min bror och bäste läsare få sista ordet på Hai, Hai Helsingborg:

Jag viskar i örat på min sovande son:
Glöm aldrig bort var du kommer ifrån.

HBGKU

Uffes och Hasses
Halalid; landborgsrus och
Himlahavsvalvet
--------------------------------------------------------------------
Hai, hai Moniku!
Inkompetent teater?
042 rules!
--------------------------------------------------------------------
Fallandesjuka
Vän; Malte Morris Minor,
Älskad och saknad
--------------------------------------------------------------------
Haecceitet!
Kolsyran i Ramlösa,
Ekke Ekke Ptang!
--------------------------------------------------------------------
Tullhuset blev ett
Kulturhus; har du något
Att deklamera?
--------------------------------------------------------------------
Århundradehök;
Sekelskiftesdrömmar kring
En lummig grön märg
--------------------------------------------------------------------
Jag är så trött på
Alla vägar hem; anlägg
Fler cykelbanor!
--------------------------------------------------------------------
...med glädjens druvor kommer bröderna att få det att fungera...
--------------------------------------------------------------------
...du klättrar upp för landborgen och väcker en sjöfartsgudinna...
--------------------------------------------------------------------
…obruten linje längs landborgspromenadens släta tankerum…
--------------------------------------------------------------------
Nordvästskånes svar
På Morrissey? Tja, man kan
Ju kandidera.
--------------------------------------------------------------------
Ölbrännboll, Pålsjö
Slott; Vi har slutat nian,
Bira, bira, BÄRS!
--------------------------------------------------------------------
Linjen i handen
Morfar lots i Flintrännan
Försvinnande punkt
--------------------------------------------------------------------
Punka på cykeln,
Inga charmiga bilar
Syns - Svanshall och jag
--------------------------------------------------------------------
Elementär akt,
Silverryggsvedergällning:
Grumpa, grumpa, GRUFF!
--------------------------------------------------------------------
Tropikariet -
Dvärgsilkesapornas hämnd:
Grimpi, grimpi, GRIFF!
--------------------------------------------------------------------
Jag fick aldrig på
Flabben; såg många slaggen
Tog aldrig chansen
--------------------------------------------------------------------
...kom aldrig in i matchen på Axeltorvet och hans tivoli...
--------------------------------------------------------------------
…att som den första tågaborgaren välja wieselgrensskolan…
--------------------------------------------------------------------
...en dromografi över mopparna bakom den gula kiosken...
--------------------------------------------------------------------
Gula kiosk-gänget:
Farliga, fantastiska
Pojkar, nästan män
--------------------------------------------------------------------
Till gula kiosken,
Bak på din moppe; du
Har legat med nån
--------------------------------------------------------------------
Cykelbanorna
I ytterområdena,
O, ymnighetshorn!
--------------------------------------------------------------------
Bild i min dödsruna?
Duva, eller kanske en
Bockstyrecykel
--------------------------------------------------------------------
Bärblomspersienn,
Zoégasazalea;
Vikingsbergsparker
--------------------------------------------------------------------
Varje luffare
En greve; dromokrati
På gräsrotsnivå
--------------------------------------------------------------------
Valborgsengångsligg,
Midsommarnattsengångsgrill;
Vikingsbergsaftnar
--------------------------------------------------------------------
Kalle D på Art
Café; Calle med C i
Silvrig BMW
--------------------------------------------------------------------
…visste du inte att inte heller morrissey har något körkort…
--------------------------------------------------------------------
Numer gatornas
Vän; inte längre trött på
Alla vägar hem
--------------------------------------------------------------------
Men vem sjunger då
Cykelbanors lov? Jaja,
Jag ska ta körkort
--------------------------------------------------------------------
Lönndörr till svenskens
Sekulära sanctum; ej
Ni missa Nimis
--------------------------------------------------------------------
...arabisk kung i djupadal förklarar krig mot ladonien...
--------------------------------------------------------------------
Nytt 9/11.
Flygplan störtar på Kullen.
Nimis Brinner. Stop.
--------------------------------------------------------------------
Fem poäng: Väststat
Som Bin Laden kan bomba
Utan risk för hämnd?
--------------------------------------------------------------------
Farbror Ablahamn,
Farbror Ablahamn, fyra
Njurar hade han.
--------------------------------------------------------------------
Palestinasjal
På väg mot Nimis; mojan
Min? Mujahedin?

söndag 23 augusti 2009

...får väl kullaberg komma till muhammed...



Lönndörr till svenskens
Sekulära sanctum; ej

Ni missa Nimis


Om någon jag inte kände, kanske någon från ett annat land, skulle be mig visa mig någonting sällsamt, något som de definitivt aldrig sett eller varit med om förut, skulle jag under ett veckoslut visa dem de få, men fantastiska, platser jag känner till på Kullaberg. Djupadal, platsen där min
aska skall spridas, Lars Vilks Nimis i det nomadiska furstendömet Ladonien, 13-metersklippan i Ablahamn och en äggakaka på Rut på skäret (kanske en punsch på Grand?).


Om jag hade fått bestämma på migrationsverket så hade jag sett till att det skulle vara obligatoriskt för alla flyktingar som kom till Nordvästskåne att följa med på en guidad tur till Kullaberg (jag är säker på att man kan få äggakagan utan fläsk). Denna trakt, förutom att den är outsägligt skön, samlar upp, skulle jag vilja påstå, många av drömmarna och idealen som infödingarna bär på. En bekant som nyligen börjat kila stadigt med en sydeuropé tog med denne till just Nimis. Det kan helt enkelt vara så att Kullaberg, just för att det erbjuder ett så brett spektrum av upplevelser (punsch, flum, bygderomantik, extremsport), framstår som ett legitimt föremål för ängsliga svenskars patriotism.


Nimis tillvaro på Kullaberg är säkrad helt enkelt för att den exakt motsvarar den ängslige svenskens önskan om rätten att definiera sin egen fosterlandskärlek.


Men om vi vänder på fläskastegen och sätter in Kullaberg mitt i den globala spänningsfältet mellan den kristna och den muslimska världen, vad händer då?

NIMIS BRINNER (en fullkomligt fiktiv berättelse)

Tidigt på morgonen den elfte September 2011 nådde ett furstligt dekret, prydligt vikt och instoppat i Helsingborgs dagblads kulturdel, konstnären Lars Vilks brevlåda. I meddelandet kunde den namnkunnige och för tillfället yrvakne provokatören, vars vertikalt orienterade morgonfrisyr inte stod topografin kring Håkull efter, läsa:

...arabisk kung i
djupadal förklarar krig
mot ladonien...



(Tja, man kanske inte är så lik en arabisk kung men Ninnis tunika kan kanske i bästa fall kvalificera sig som något slags livré värdig en tjänare till en orientalisk furste?)


Versen hade också gått ut till de största skånska tidningarna, Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan, vars båda redaktörer förstod vilket scoop som var på gång. Journalisterna Ola och Emil nådde parkeringen vid Himmelstorp lite efter tio på förmiddagen. De hade samåkt. Alla journalister som jobbar på skånska tidningar bor i Malmö. Efter att ha packat ihop sina termosar och laptopar, började de gamla rödstrumporna så sakteliga traska ner mot Nimis och det undersköna Ladonien.

Vid lunchtid hade de fortfarande inte sett något annat än skolklasser och tillfälliga snorklare. Ola och Emil tog det hela med ro och var inte missnöjda med att ha blivit placerade vid ett händelselöst Nimis. Skolklasserna försvann efter att ha avslutat sina matsäckar. Reportrarna njöt av stillheten och passade på att låta ögonlocken falla.

Men så tilltog Ljudet. Ett infernaliskt knattrande och puttrande. Ola fortfarande halvt sovande föreställde sig en annalkande hord av ett slags robotvarianter av Egyptens gräshoppor. Medan Ola försvann bort i liknelsernas trolska rike höll Emil sig desto mera kall. En stund efter att Ljudet uppenbarade sig kunde således hans nyktra blick skåda en hel armada av riktigt kultiga modellflygplan.

Han förstod också att planen var utrustade med något slags kapslar. Längre hann inte komma i sin nyktra observation förrän infernot brakade lös. Ett efter ett, likt en svärm juligetingar som kolliderar med en jordgubbstårta, störtade planen in i Vilks pompösa strandkojor. De små utspridda lågor som de briserande motorerna gav upphov till förenades så småningom och förvandlade den ansenliga mängden drivved till gigantiska vårdkasar, vars sken reflekterades i varenda klappersten bort till Djupadal.

När rökmolnen någorlunda skingrat sig avtecknade den kolnande drivveden sig mot Skäldervikens dyningar och Bjäres böljande fält likt svaga frekvenstoppar på ett kardiogram. Ladonien låg i ruiner.

Emils första rapport, en tweet, meddelade lakoniskt:

Nytt 9/11.
Flygplan störtar på Kullen.
Nimis Brinner. Stop.

Telegrammet kom sedan att spridas i såväl massmedia som i bloggosfären. På morgonen den 12:e september hade experterna redan kopplats in. Bjorn Bjornsson, doktorand vid Militärhögskolan, tillika mellanösternexpert (och bördig från Kullabygden, vilket inte var lika vidkommande), publicerade en månad senare en rapport som kretsade kring religion, konst, yttrandefriheten och ett övermått av drivved.

Rapporten tecknade en bakgrund som börjar med att World Trade Center i New York, USA, den elfte september 2001, jämnas med marken av flygplan som kapats av en militant muslimsk fraktion vid namn Al Qaida. Relationerna mellan islam och kristendom, orient och occident, öst och väst, härsknar efter denna katastrof allt mer. Muhammedteckningarna i en dansk tidning i mitten av 00-talet får folk i arabvärlden att bränna nordiska flaggor. Den svenske konstnären, Lars Vilks, sällar sig till denna fåra genom sina skisser på en rondellhund som påstås föreställa profeten Muhammed. Även judendomen och dess relationer till såväl islam som kristendom stipulerades i rapporten som en bärande faktor i händelseutvecklingen. Den artikel i Aftonbladet som anklagade en grupp israeliska soldater för att ha sålt en avrättad palestiniers inre organ nämndes också i rapporten, vilken bar namnet "Poetisk rättvisa? Nimisbranden, Islam och yttrandefriheten".

Enligt Bjornsson (2011) framstod Lars Vilks imponerande byggen i -- den av honom utropade staten -- Ladonien, Arx och Nimis, som den optimala skådeplatsen för ett slutord i denna proverbiala sandlådefajt. Åtminstone, menade Bjornsson, framstod den så för det muslimska performancekollektiv som påstods ligga bakom dådet.

En av konstnärerna, som under 1990-talet fick sin utbildning på Valands i Göteborg och som redan då arbetade under artistnamnet "Mus el. man?", hade någon gång under 2010, på en auktion i Riyadh, för en spottstyver kommit över barnen Bin Ladens imponerande samling radiostyrda flygplan.

Dessa utrustades med små ampuller av olja (märkta med dollartecken) och fraktades i mörkningen en sensommarkväll med en dhow till staten Ladonien i Norra Europa.


De lade ut från småbåtshamnen i Ängelholm där konstnärerna i ett gammalt båthus tillsammans med konstelever från Munka Ljungby folkhögskola omsorgsfullt hade bestyckat planen med de dollarbesmyckade bomberna. Dhowen hade de köpt av en gammal hippie som i sin tur hade förvärvat den från en auktion med Pollenkungens dödsbo.

Bjornssons slutsats var att konstnärerna, genom att attackera ett västligt territorium utan rättslig status, och som dessutom upprättats olovligen av en person som blandat sig i diskussionen - Lars Vilks, kritiserade västvärlden med dess eget självreflexiva och ironiska grepp, och att de på detta vis syftade till att skapa en implosion i hela den judisk-kristna upplystheten. Attacken syftade alltså inte till att underblåsa den påstått globala konflikten mellan islam och kristendom, utan att få den att slå knut på sig själv, för att så småningom upplösas.

Kvällstidningarna, som ju älskar svartvita schackplaner, var däremot inte sena att hälla vatten på kvarnen i debatten som vidtog. Man fann 9/11-dioramat så festligt att det till och med spred sig till nöjessidorna. I en helgbilaga löd den första ledtråden i frågesportsavdelningen, under spalten "Vilket land?", så här:


Fem poäng: Väststat
Som Bin Laden kan bomba
Utan risk för hämnd?


Vilks vilade emellertid inte, som Bjornsson (ibid.) så förtjänstfullt redogör för i sin rapport, på sina lagrar utan replikerade med omedelbar verkan. Han hade alltså sett det komma! För att visa vilken hal ål de hade fått i sitt nät, kungjorde han på halal.net att en judisk usurpator med det illustra namnet "Farbror Ablahamn" hade etablerat en bosättning på ett stycke strand nordväst om Mölle golfbana. Denne despot skulle enligt utsago veckan efter Nimisbranden hugga ut sina egna anletsdrag ur en, på platsen belägen, och bland Nordvästskånes våghalsiga ungdomar omtalad, klippformation.

Vidare skulle Farbror Ablahamn sitta inne på ritningarna till en infernalisk maskin som han kallade "hal ål-giljotinen". Uppfinningen skulle tydligen monteras på plats i samband med förstnämnda galenskap och som skulle konstrueras av färska och därmed relativt vassa drivvedsklabbar. Den hade enligt utsago som enda funktion att dekapitera döda ålar som var stoppade med kidneybönor. Den blasfemiska slakten var tänkt att ske i sydsydöstlig riktning mot Mecca. Enligt Vilks, som Farbror Ablahamn tydligen hade utsett till rådgivare i den snåriga kullabergspolitiken, syftade denna hädiska ålarensning till att besvara frågan vi alla någon gång ställt oss: Hur kunde tjommarna i gamla testamentet leva så länge?


Farbror Ablahamn,

Farbror Ablahamn, fyra

Njurar hade han.


Tidningarnas och säkerhetstjänstens intresse ebbade ut i takt med de konstnärliga skärmytslingarnas tilltagande kryptik. Staten Israel, som till en början fördömt dådet mot Nimis, visste inte efter Farbror Ablahamns uppdykande vart de skulle rikta sin antagonism och drog därför tillbaka sina anklagelser mot diverse regeringar och instanser.

Vilks fortsatte skapa nomadisk arkitektur i Ladonien och Nimis fortsatte vara lika välbesökt som innan. Den nya sevärdheten var såklart "mark noll", ett litet torg mellan Arx och Nimis där resterna av flygplanen hade hängts upp i en mobilliknande skulptur. Bjornsson fick ta emot Svärdsorden och därtill ett erbjudande om postdoktorala studier i Kairo. Emil och Ola författade efter det att den värsta mediehajpen hade lagt sig boken Ni minns väl Nimis?. Boken skulle, efter rekommendationer av snapphanehistorikern Björn Gyllix, delas ut till alla niondeklassare i Nordvästra Skåne. För att popularisera innehållet ytterligare skapades fantasifulla kartor över Kullaberg som sedan kom att bli en riktig kassako för Dunkers kulturhus presentbutik.

Frågan är bara hur den vid detta laget smått paranoide Vilks ställde sig till den ström av vänsterorienterade besökare som ju ofta frekventerar Nimis och som han tidigare inte lyft på ögonbrynen för.


Palestinasjal

På väg mot Nimis; mojan

Min? Mujahedin?


fredag 21 augusti 2009

Years of refusal... to an end


Vi må dela att vi inte har körkort, men mig veterligen har inte Mr "End of the family line" några egna barn (jag har å andra sidan ingen Fred perry-tröja).

…visste du inte

att inte heller morrissey

har något körkort…


Körkort är en av de starkaste symbolerna för vuxendom, varför jag också här, förutom att verkligen mena att jag avser ta den där förbålta lappen, passar på att använda företeelsen som en metafor för att denna blogg står i nedan och för att jag som förälder måste lämna plats för mina egna barns betraktelser.


Ett sätt dra ner på min analytiska mani eller att åtminstone servera den med silversked till mina telningar kan vara att, vad man på bilspråk brukar kalla, hålla ögonen på vägen. Körkortsmetaforen ter sig alltså giltig även i hänseende till att den som sitter vid ratten överlämnar en ansenlig mängd av det filosofiska värvet till de där bak i bilen.


Numer gatornas

Vän; inte längre trött på

Alla vägar hem


Jag kom på mig själv häromdagen med att veta precis hur jag och och min lagkamrat på mest tidsekonomiska sätt skulle köra för att ta oss från Tågaborg till Planteringen och sedan vidare till Brohults IP, där kvällens match snart skulle gå av stapeln. Att sedan snudd på alla infarter var avspärrade till den GTA-anstrukna parkeringen hindrade inte vår chaufför på följdriktigt gangstermanér att meja ner avspärrningarna vid Österleden.


Att dromografin över Helsingborgs cykelbanenät är en karbonkopia av synapskopplingarna i min hjärna visste jag, men att jag börjat tillgodogöra mig motorfordonens rutter förvånade mig.


Jag var fordom trött på alla vägar hem, kanske mest av allt för att jag var trött på att komma hem. Nu känner jag mig mer hemma än någonsin. Åh, Kristina, flummet blev till punsch.


Hyperlänksfrekvensen som ni skådar i det föreliggande är textuella vittnesbörd om mina synapsförbindelsers ådagaläggande, och om att vi närmar oss vägs ände i denna retrospekulativa blogg (om inte bokslut, så bloggslut).


Men vem sjunger då

Cykelbanors lov? Jaja,

Jag ska ta körkort


Sällsamt är det att min förstfödda börjat skolan denna vecka. Underbart, märkligt och pirrigt i sig, men också för att hon kommer att gå i exakt samma skola och sitta i exakt samma klassrum som jag gjorde för 26 år sedan. Jag gick så långt vid hennes skolstart att jag försökte iscensätta ett exakt motiv på mig och min bror när vi börjar ettan, sittandes på balustraden till skolans veranda. Denna gång med min dotter och hennes vänner.


...och den ljusnande framtid är vår...


Mina personliga barndomsbetraktelser blir alltmer överflödiga, ju äldre mina egna barn blir. Jag är nöjdare nu och inte trött på alla vägar hem. Och nu när jag besjungit den svårt rhizomatiska (begrepp) sammanflätningen av synapser (subjekt) och cykelbanor (objekt) kan jag tentativt konkludera att jag inte vet var de förra börjar och de andra slutar.




tisdag 11 augusti 2009

Calle Mayor (eller på ren skånska, Karlakarl)

Kalle D på Art

Café; Calle med C i

Silvrig BMW


Proposition: Män som är namngivna Karl eller Kalle blir och/eller är politiskt sett vänsterorienterade, ett drag som i det föreliggande stipuleras till att innefatta såväl ideologiska och moraliska ståndpunkter som smak- och stilimplicerande konsumtions- och livsstilsmönster, medan män som är namngivna Carl eller Calle är högerorienterade, med, såsom för karlarna ovan, likafullt långtgående sociala följder.

Jag är given namnet, om än inte döpt till, Karl (frier man). Empiriskt sett bekräftar jag, vill jag mena, ovan ställda påståendes giltighet, även om den nostalgi jag ger uttryck för i detta medium kanske skulle kunna anses vittna om en viss (kälk)borgerlig glidning.

Under mellanstadiet på S:t Jörgensskolan hade jag en VPK-pin på min fjällrävenryggsäck, medan de andra killarna i klassen hade M-pins på Salomonryggsäckar.

Men jag har blivit mer punschig efterhand och jag gillar det. Flytten från Malmö och möllanflum, hem till Helsingborg och Tågaborgspunsch, i början av 2000-talet, innebar en tydlig förflyttning mot en liberalare vardag. (Frier man). Vinsten från försäljningen av bostadsrätten i Malmö gick bland annat till införskaffandet av en sprillans Bang och Lufsen-stereo. Denna ljudanläggning avyttrades vid senare tillfälle för en spottstyver till svärföräldrarna; ett sigill av orenhet som jag var tvungen att fördriva - eller var det för att vi behövde deg? Glidning över klassgränser känns i alla fall.

I min mellanstadieklass gick det också några killar som under gymnasiet kom att bli mer eller mindre centrala i ett gäng som kallades Nic-hundarna. Kanske att denna då aktade och föraktade skara ynglingar skulle kunna beskrivas som brats, stekare eller något liknande, även om nyanserna såklart var fler än så. Jag undrar ibland var jag hade hamnat i förhållande till denna flock om jag inte hade bytt skolområde och klass i samband med att jag började högstadiet. Underdog?

Istället hamnade jag med ett gäng illustra vänsterflumexistenser på Olympiaskolan. Men Calle med C är ett latent alter ego som ibland dyker upp.


Alert, Alert! Kotlettslick (albeit with a raggarnacke) detected on hippiewedding.

På mångfaldigt sagolika Art Café (som låg på Drottninggatan där Edelweiss ligger nu) hängde förvisso både hundar och esteter. Här lessar jag, tidigt nittiotal, loss till tonerna av Stone Roses bland både stärkta piketröjor och batik-tees. Alla ville vi bli beundrade.

Att jag gillar Kullabygden är ingen hemlighet, såväl punsch som flum. Men faktum är att jag oftare färdas runt denna trakt med bil än med cykel och som alla redan vet har jag inget körkort, än mindre en bil. Frun kör vid sådana tillfällen, och då i svärföräldrarnas åk.

En gång hälsade vi på vännen Ks föräldrar i Viken för ett bad nere vid stranden precis söder om Gräsö brygga. Ks kusiner bor precis vid vattenbrynet och såg oss komma i bil (vilken för dagen råkade vara en silvrig BMW). Inget med det: vi tog oss ett dopp och körde hem. Några år senare sitter vi i mellandagarna med vännen och hennes kusin på Telegrafen. Jag och kusinen börjar språka och han kommer osökt in på vårt förra och enda möte. Han kom ihåg mig som killen med den grå BMWn som en dag cruisade ner på stranden. I hans minne var det dessutom jag som körde.

Jag har nog aldrig varit mer Calle med C än i denna hågkomst. Kanske i så fall i samband med det årliga utskicket som demonstrerar de senaste innovationerna från Bang och Olufsen, och som fortfarande når mig för den där stereon jag köpte. Katalogerna är alltid adresserade till en viss Calle Danielsson, en person jag både bävar inför och njuter av att lära känna.

söndag 2 augusti 2009

Parklife



Bärblomspersienn,

Zoégasazalea;

Vikingsbergsparker


Körsbärsblom är månne den mest utslitna företeelsen i haikun - lika schablonmässigt japansk som en ninja. I Vikingsbergsparken har jag såväl njutit av sådana klichéartade blomster som lekt orientalisk lönnmördare (ibland, om än inte företrädesvis, samtidigt).


Med sin placering på landborgens kant har man härifrån en outsägligt skön utsikt över Citys tak, Ven, ett annat land och skärvor av hav. Don't mention the sunsets...


Parkernas park. Här brukar vi duka upp långbord vid examnar och födelsedagar liksom många före oss. Vännen C berättade om hur hennes mamma med bekanta (utöver David och hans dekapiterade antagonist) brukade iscensätta Carl Larssonska punschaftnar framför den gamla konsulentbostaden (sedermera museum, konsthall och kulturnämnd) i parkens sydliga delar.


Och precis som de Bob Hanssonskt sammansatta orden i inledande och avslutande poem i föreliggande inlägg spottas ut kan jag helt otematiskt fortsätta rabbla upp allsköns funktioner, förnimmelser och fester som Vikingsberg erbjudit mig genom åren.


Här lär vi oss klättra i hästkastanjer, bokar och rhododendronbuskar (nä, de var inte giftiga som den gamle trädgårdsmästaren Åke försökte slå i oss). Träd och slå var det ja. Det äppleträd i den s.k. lilla parken som Knopp och Jönne försökte fälla genom att använda Kacpers huvud som murbräcka avverkades till slut i samband med den nyligen och förtjänstfullt genomförda restaureringen av parken. Och när vi ändå snackar om träd så stoltserar parken med två magnifika Junimagnolior vars nästan materiella väldoft ligger som en frosting över södra Tågaborg runt studenten.


Magnolior, rhododendron, vackra människor och luffare


Varje luffare

En greve; dromokrati

På gräsrotsnivå


Min granne idéhistorikern skulle säkert ha en massa tankar (om borgerlighet, fritid och naturlängtan) att uttrycka kring fenomenet parken. Jag låter honom ha det och lyssnar mer än gärna på hans intellektualisering av mina starka känslors diskursiva struktur (med fördel under ett av våra möten i parken). Men oavsett vilket smutsigt schema (park som ett anlagt slätt rum i en förövrigt räfflad stadssstruktur; en kanalisering av nomadiska förflyttningar till avgränsade ytor) som ligger bakom parknäringen kommer jag alltid att högakta denna plats. Helt enkelt för att folk kan mötas här, för att barn kan upptäcka sin kroppslighet (ja, under panoptiskt övervakade former, men skit med det), för att gräs luktar gott och att alla får komma lukta på det.


Nyligen namngivna Stella Nova (här med inifrånperspektiv och då blivande föräldrar) chillar för första gången i parken.


Förutom klättring (som i och med parkens nya lekutrustning förvandlat min dotter till ett muskelpaket) kan man bland andra ludibrier ägna sig åt dunkgömme, pjett, boule, kubb, fotboll och frisbee. Jag och grannen, åretruntbadaren, tillika ludologen, har högtflygande planer om att specialdesigna en olympiad för området.

Min fru jobbar ute och inne i parken med sin utsökta verksamhet, Yoga Bonita; min äldsta dotter gick under föregående läsår i förskoleklass där; jag gick på fritids, spelade pingis och hade min mata där; bland min sons första ord återfinns "gå", "parken" och "gunga". Här iscensatte jag och da mississ den studentfest hon snuvades på av sin brådmogenhet.


Solnedgång, kärestan och vikingsbergsparken - tre oundgängliga singulariteter


Den bermudatriangel som våra vardagsrutiner spänner över är hemmet, parken och borgen (ICA). Detta är bara dagtid. Parken är som ovan nämnt även ett Mecca för skymningsaktiviteter. Nyårsafton exempelvis är rena rama Lützen. Den lilla kullen vid den pampiga skulpturen Tuppen (av vars kam ett bestigande väl får betraktas som en rit-de-passage för den lokala jackass-ungdomen) är i sommartider som ryggteckningen på en grönpälsig jaguar; engångsgrillarna (såväl som villaträdgårdarnas blå studsmattor) erbjuder nya former och färger till samtidens svenska städers topografier.


Valborgsengångsligg,

Midsommarnattsengångsgrill;

Vikingsbergsaftnar


Den madeleinekaka som fick mig att börja väva nostalgiska sånglinjer över Vikingsbergsparken överhuvudtaget var såklart min förstfödda, Hennes, till en början trevande, men så småningom morska, upptäcktsresor i mitt barndomsterritorium fick mig att förstå vilken ynnest det är att få växa upp med närheten till ett ställe som denna, i det föreliggande sägenomspunna, park. De många hemliga gångar och länder som slänterna bakom parkens hägn utgör har hon döpt till Agentiga - en plats vars dromografier, d.v.s. beskrivningar av dess rutter och förflyttningar, jag är säker på att hon kommer förevisa för alla nyfikna.


Ninjaträning i parken







måndag 20 juli 2009

Sjökistan har trenne figurer




Bild i min dödsruna?

Duva, eller kanske en

Bockstyrecykel


Det har varit mycket liv och död på sistone. Många barn som föds omkring och en del mer eller mindre gamla som gått bort. En dröm som jag nyligen hade och vars detaljer jag inte tänker yppa här spelade upp hemska bilder över hur när människor i min närhet avled på vidriga vis.


Kan man säga att döden är bra för den döde men suger för den levande? Vi fantiserar om döden och vi besjunger den. Min kompis med rötter i ett land i Mellaneuropa beskriver begravningarna där som feta (Esperanto för festliga?) fester - rungande avsked; berusade, sörjande.


Man kan faktiskt fundera lite över sin egen död. Jag brukar göra det. Inte hur och när det kommer att ske (då slika tankar lätt blir lugubra), utan lite som inför ett bröllop. Musik, plats, utsmyckningar, mat och sådana saker. Kanske skriva ett tal som inte får läsas förrän man ligger blek och stel.


Jag har exempelvis uttryckt en önskan om att bli kremerad när jag är död och att askan skall spridas i Djupadal på Kullaberg. När så har skett kan du väl ta en promenad dit någon gång och ta med en prickigkorvmacka till mig också (och en extra kåsa till din termos med varm choklad)? Kan bytas ut mot ägg- och kaviarmacka (jag vet det är lite kladdigt, men ni kan väl ta med hela tuben med Kalles Guld) + en laddning Zoegas Forza med en skvätt av Skånemejeriers (absolut inte Arla, Kelda eller annat trams!) kaffegrädde - om den fortfarande görs.


En annan sådan grej är dödsannonser. Att välja vilken symbol som skall headlajna texten över en på familjesidorna i HD (Helsingborg forever) är ju lite kul. Fåglar lär symbolisera själen och kontakten med högre makter, medan båtar står för själens vidare upplevelser yonder. Jag har emellertid glömt var Jung stod i cykelfrågan, men tar nog cykel ändå.


Tro


Hopp



och Kärlek




tisdag 9 juni 2009

Bångstyre



Cykelbanorna

I ytterområdena,

O, ymnighetshorn!


Ett ymnighetshorn är, enligt enklickopedin (Serres förebådande benämning av Wikipedia ett decennium innan det fanns) ett ihåligt horn innehållande frukt, mynt eller något annat åtråvärt. Ymnighetshornet är en symbol för rikedom och överflöd.


Förra korpsäsongen hade jag nöjet att få spela på Västergårds IP och bara färden dit var väl värd mödan. Vad är det med alla dessa förorter och cykelbanor? Den velocipeda infrastrukturen fullkomligt blomstrar i periferin! Sicken lycka för en biltrött riddare på sin ädla springare.

Fredriksdal, Drottninghög, Adolfsberg, Husensjö, Dalhem, tack. Tack för att ni tillfälligt upplåter era territorier åt en tågaborgsbeduin och hans tvåhjuliga kamel!


En särdeles ljuvlig kväll bestämde vi i FFF (Fältabackens fotbollsförening) oss för att kröna dagens seger med en liten ölpicnic i den s.k. Kärnanparken, d.v.s. Slottshagen. Efter tjoget öl och femtiotalet fotbollsskrönor splittrades gruppen. Jag hängde emellertid på vår forne målvakt, tillika helsingborgsskalden, Alex, som hade stämt träff på Gyllene Prag med den kanske störste inom det senare yrkets skrå - Bob Hansson.


Det kanske inte var kärlek vid första ögonkastet, vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på alla himlakroppskopulander (om anglicismen tillåts) som kända personer får dras med. Hur som helst var jag helt insnöad på cykelbanor vid tillfället (as ever!) och försökte få Bob att säga något om sådana. Jag frågade honom om han såg någon koppling mellan nämnda vägar och den fluortant han beskriver sig få när han ber om livet i något tidigt alster. Bob verkade obekväm och lät frågan hänga i luften, men Alex, som den utmärkta målvakt han är, kom in och räddade situationen med förklaringen att fluortanter och cykelbanor båda är storheter tillhörande det ordnade livet i det funktionalistiska folkhemmet.


Leve bockstyret i kurssamhället, stoppa bilismen nu!







söndag 7 juni 2009

Hur många stavelser har Kiosk?

... en dromografi
över mopparna bakom

den gula kiosken...


En gång fick jag köra Dans Mt-5. Många av killarna på högstadiet hade moppe och det var, precis som John Ajvide Lindquist beskriver det i Människohamn, en självklar statusmarkör, inte i alla kretsar kanske, men ändå hyfsat generellt. En kvot i varje generation tonåringar som bara skall fyllas. Jag var heller aldrig någon mekare, men följde med någon gång när moppekillarna hängde i en källare på Wilson Park och lyssnade på Nirvana (som jag inte hade vett att förstå mig på då). Det var inte min värld och när jag väl fick testa den där gången så körde jag på full gas i ettans växel runt hela kvarteret Agda. Människor i trädgårdar glodde på mig och jag trodde jag var kung, men när jag hade gjort min runda kom Dan emot mig och skrek "Är du inte klok, den kunde ju ha skurit!". Koppla samman mig med ett motorfordon och vad som helst kan hända...


När ett element kopplas samman med ett annat -- på ett vad D & G kallar maskinellt sätt -- uppstår en så kallad sammansättning. Elementen, eller delarna, i sammansättningen fungerar var för sig men får helt andra egenskaper när de ingår i hybrida relationer med varandra. Människa + motorfordon. Helt nya hastigheter och förflyttningar, och därmed möjligheter att dra upp flyktlinjer (d.v.s. försök att undfly maktens grepp), uppstår i och med sådana sammansättningar. Och världshistorien är full av sammansättningar som bestämt hela civilisationers öden. Människa + häst + båge är en sådan, människa + stigbygel + häst är en annan. De nya hastigheter och förflyttningar som uppstått genom människors sammansättning med s.k. icke-människor (saker, djur etc.) har haft en så omfattande påverkan på historiska skeenden att den franske filosofen Paul Virilio vill mena att det i dagens samhällen råder en dromokrati. I "kurssamhället" är kontroll och besittning av hastighets- och förflyttningssammansättningar en given maktresurs. Så ock i tonårsterritoriet.


Gula kiosk-gänget:

Farliga, fantastiska

Pojkar, nästan män


Den lilla allmänningen, med lekplats och buskage, som ringas in av Växjögatan, Jönköpingsgatan, Edwin Berlings gata och Södertäljegatan, rymde en lokal kultplats i min högstadiegeografi. I hörnet av de två förstnämnda gatorna låg (och ligger) Gula kiosken, en inrättning som min generations moppeungdom på Husensjö döpte sin lilla klunga efter. I bänkarna på Wieselgrensskolan kunde man se inristningar som avhandlade Gula kiosk-gängets överlägsenhet och vem i denna samling som för tillfället var ihop med vem. Några av killarna i vår klass hängde där, men jag initierades aldrig. Jag kunde om fredagkvällarna se och framförallt höra dem och deras spinnande moppar när jag, mer slaviskt än jag brukade, följde trottoaren, istället för att snedda över gräset bakom kiosken, som ledde till Bogarts videobutik på Växjögatan. Stor varningsklocka ringde: inte gå i närheten.


Inte för att någon skulle ha prylat mig, det var ju folk som jag gjorde grupparbeten med i skolan. Nej, utan för att jag inte skulle ha haft den minsta chans att etablera något som helst fast mark bland dem. Se bara på fiskarsönerna Björns och Henriks fruktlösa närmanden mot sommargästerna från Stockholm på Ajvides Domarö. Om jag bara hade haft Morrissey då. Fast å andra sidan så slutade ju Moz-manin inte så gott för dessa två infödda flakmoppethugs när de överskred gränsen för det tillåtna som, de i numerär och popularitet överlägsna, nollåttorna hade dragit upp.


Numer spelar jag i samma korplag som några ur den mytomspunna skaran bakom kiosken och är egentligen väldigt nöjd med hela händelseförloppet. Antagligen känner jag mer än någon fortfarande en kittling när jag passerar den tråkiga gräsmattan på Jönköpingsgatan. Lite som kontrasten mellan Nic Schröders nippriga och stissiga persona och de softa kidsen i videon till Hej, Hej Monika.



Min romantiska bild av gulakioskgänget är en sånglinje som leder genom denna till synes oansenliga lekplats -- må många gäng många gånger än samlas till nocturna rådslag där -- även om min rutt var ett skyggt nattdjurs ömsom dragning till, ömsom skräck inför lägereldens sken. Djuret i fråga hade videokasett, chips och cola i ett fast grepp och det är festligt att de hemska filmer som jag hyrde var det tryggaste i livet just då, på väg hem från butiken.


Men om jag hade vågat och hade fått tillträde så ser jag framför mig att jag skulle ha blivit utsatt för riskerna och chanserna som rullas upp i En Kärlekshistoria. Jag tror att det hade gått bra, jag hade nog blivit accepterad och tilldelad en liten lott bak på någons moppe. Kanske någon av killarna, som jag hade skåp bredvid i centralkapprummet, hade förbarmat sig över mig och lovat att plocka upp mig nästa gång gänget skulle samlas. Någon hade antagligen, dock inte utan gliringar, bjudit mig på en öl, och så hade jag blivit berusad och lossat på tungan. Då hade tjejerna säkert skrattat åt mina fåniga R (läRaRe är mitt hatord och ironiskt nog, eftersom det verkar vara det enda som jag kan, oReRa) som varken skorrar eller rullar - tänk amerikanska vissel-R.


Nej, det hade nog inte blivit något amoröst bakom Gula Kiosken för min del, inte i praktiken (även om jag nog hade tillgodogjort mig en del teori). För det är ju så att för att en eskapad just skall göra sig förtjänt av den etiketten behövs det ju alltid en hänförd publik. Det hade nog varit mitt strå till stacken: att som ersättning för inkludering, skjuts och öl tjänstgöra som åhörare för de "mer erfarna".


Till gula kiosken,

Bak på din moppe; du

Har legat med nån