...med glädjens druvor
kommer bröderna att få
det att fungera...
kommer bröderna att få
det att fungera...
Jag säger bara Bygget, mitten av nittiotalet, vad säger ni då? Vi (inte innefattande Jakob, som då befann sig på tröskeln till tonåren) lessade loss till Rage against the machine, Pulp, Kent och inte minst The Chemical Brothers på denna ädla inrättning. Ständig referens för mig och Joel fortfarande - börjar en av oss, med tillbörligt entonig robotröst, att mässa, the brothers gonna work it out, börjar den andre att gunga. Björns gamla dänga, Jag sålde min själ till popmusik, fångar in känslan från tiden fint.
Jag har bröder, bara bröder, och till antalet är de tre. Och jag vet inte varför, men jag njuter varje gång jag ska förklara vårt släktrhizom. Joel, äldre helbror, Björn lika gammal bonusbror, Jakob yngre halvbror. Match in heaven, om ni frågar mig. Klart att de är störiga också, alla har sina specialer och inte minst jag själv.
En schablonbild av bröder är väl att de skall brottas och demonstrera sitt mannamod i diverse lustiga lekar. Och det har vi väl gjort, jag och Björn var givna sparringpartners i bollsport fram till tonåren. Brottningen vet jag inte, jo, Björn var större än jag ganska länge och brukade köra "Rainbow" på mig. Detta gick ut på att han efter att ha nerlagt mig i brottningsmatch, och efter att ha placerat sin knän på mina armar, släppte lös det sammanlagda batteriet hos en fiktiv krigsmakt. Rainbow var den värsta av dessa missiler, och exekverades medelst upprepade jabbningar i min bröstkorg. Jag är nog den ende som har fått smaka på Rainbow! Men vi kunde tävla om annat också. En gång när vi fortfarande bodde på Pålsjögatan 14, så hade jag hjälpt pappa i tvättkällaren. När jag stolt uttryckte detta för Björn, så sa han att det han redan gjort flera gånger. Bummer. Men när jag frågade honom efter många år så sa han att han antagligen bara hade ljugit. Han kom inte ens ihåg det!
Joel, den borne basisten!
Joel körde också låsning av armar med sina ben. Hans oraffinerade men effektiva metod, intensivt krafsande i mina värnlösa armhålor, kallade han för "Allans Special". Jag och Jakob körde en fastlåsningsritual också. Den gick ut på att jag fick gott om tid på mig att förbereda en noggrann låsning av hans armar och ben. Sedan skulle han helt enkelt försöka komma loss, svettigt och gott var det. Idag hade jag nog inte haft mycket att hämta...
Jakob, som kortast och yngst i skaran, har, i och med sitt nyvunna klättringsintresse och med den av detta följande levlingen i fysisk prestanda, ställt den självklara fysiska hierarkin från vår uppväxt på ända. Efter min armbrytning med honom i julas vittnade en sorglig slamsa till arm som ömmade till septuagesima om att jag måste hitta på andra sätt att hävda min prowess i brödraskapet.
Frågan är: vad vi skulle heta som syskonband? The Tuchten Brothers,
the Jonasson Brothers, the Helgesson Brothers, eller the Danielson Brothers?
The Brothels?
För jag är inte starkast, inte längst, inte snabbast, inte bäst på fotboll. På plussidan har jag (åtminstone enligt min far) skarans finaste hår. Fast det var ett tag sedan han sa det (typ i fyran), och det framgick inte om jämförelsen innefattade Björn, som ju är pappas bonusbarn. Och Björn var hårfager om någon, jojomän, fråga vem som helst. Dessutom erbjöd pappa sig, så sent som i förra veckan, att pröjsa ett frisörsbesök för mig (inför min examen) - nu understår han sig att kritisera min sköna atlantkustfrisyr, mitt sköna bruce banner-rufs! Min Simson-faktor i brödraordningen är alltså högst tvivelaktig.
Men det finns ett område inom vilket jag är oöverträffad. (jag utmanar vem som helst när som helst i denna gren). Efter årets påskmiddag på Söderköpingsgatan, precis innan jag skulle sticka hem, kom Joel ut i trädgården med ett paket vindruvor. Äntligen så skulle jag få träda fram och, för åtminstone en stund, få framstå som den yppersta av oss. Ritualen är av enkel karaktär - det handlar helt enkelt om att fånga vindruvor med munnen. Ju högre och eller ju längre kast som föranleder infångandet, desto mera credit till den munnande.
Och om det är något som jag kan skryta med att jag fullständigt äger på i mitt liv, så är det detta, jag fullkomligt regerar när det gäller att fånga sulade vindruvor. I am hunting high and low,!!!!!
I am the goddamn grape mouthin kiiiiing!!!!!!
Tja, jag antar att alla syskonskaror har sitt sätt att få alla att känna sig uppskattade och älskade, så tack, Joel, Björn och Jakob!
Den femte brodern?
Jag har bröder, bara bröder, och till antalet är de tre. Och jag vet inte varför, men jag njuter varje gång jag ska förklara vårt släktrhizom. Joel, äldre helbror, Björn lika gammal bonusbror, Jakob yngre halvbror. Match in heaven, om ni frågar mig. Klart att de är störiga också, alla har sina specialer och inte minst jag själv.
En schablonbild av bröder är väl att de skall brottas och demonstrera sitt mannamod i diverse lustiga lekar. Och det har vi väl gjort, jag och Björn var givna sparringpartners i bollsport fram till tonåren. Brottningen vet jag inte, jo, Björn var större än jag ganska länge och brukade köra "Rainbow" på mig. Detta gick ut på att han efter att ha nerlagt mig i brottningsmatch, och efter att ha placerat sin knän på mina armar, släppte lös det sammanlagda batteriet hos en fiktiv krigsmakt. Rainbow var den värsta av dessa missiler, och exekverades medelst upprepade jabbningar i min bröstkorg. Jag är nog den ende som har fått smaka på Rainbow! Men vi kunde tävla om annat också. En gång när vi fortfarande bodde på Pålsjögatan 14, så hade jag hjälpt pappa i tvättkällaren. När jag stolt uttryckte detta för Björn, så sa han att det han redan gjort flera gånger. Bummer. Men när jag frågade honom efter många år så sa han att han antagligen bara hade ljugit. Han kom inte ens ihåg det!
Joel, den borne basisten!
Joel körde också låsning av armar med sina ben. Hans oraffinerade men effektiva metod, intensivt krafsande i mina värnlösa armhålor, kallade han för "Allans Special". Jag och Jakob körde en fastlåsningsritual också. Den gick ut på att jag fick gott om tid på mig att förbereda en noggrann låsning av hans armar och ben. Sedan skulle han helt enkelt försöka komma loss, svettigt och gott var det. Idag hade jag nog inte haft mycket att hämta...
Jakob, som kortast och yngst i skaran, har, i och med sitt nyvunna klättringsintresse och med den av detta följande levlingen i fysisk prestanda, ställt den självklara fysiska hierarkin från vår uppväxt på ända. Efter min armbrytning med honom i julas vittnade en sorglig slamsa till arm som ömmade till septuagesima om att jag måste hitta på andra sätt att hävda min prowess i brödraskapet.
Frågan är: vad vi skulle heta som syskonband? The Tuchten Brothers,
the Jonasson Brothers, the Helgesson Brothers, eller the Danielson Brothers?
The Brothels?
För jag är inte starkast, inte längst, inte snabbast, inte bäst på fotboll. På plussidan har jag (åtminstone enligt min far) skarans finaste hår. Fast det var ett tag sedan han sa det (typ i fyran), och det framgick inte om jämförelsen innefattade Björn, som ju är pappas bonusbarn. Och Björn var hårfager om någon, jojomän, fråga vem som helst. Dessutom erbjöd pappa sig, så sent som i förra veckan, att pröjsa ett frisörsbesök för mig (inför min examen) - nu understår han sig att kritisera min sköna atlantkustfrisyr, mitt sköna bruce banner-rufs! Min Simson-faktor i brödraordningen är alltså högst tvivelaktig.
Björn fruktar och försöker sno kraften i mitt hår, vad han inte vet
är att jag har gillrat en fälla - lim i hårbotten. Försök med rainbow
nu om du kan! Men som ni ser är jag knappast ensam om min
"lim-scheme".
är att jag har gillrat en fälla - lim i hårbotten. Försök med rainbow
nu om du kan! Men som ni ser är jag knappast ensam om min
"lim-scheme".
Men det finns ett område inom vilket jag är oöverträffad. (jag utmanar vem som helst när som helst i denna gren). Efter årets påskmiddag på Söderköpingsgatan, precis innan jag skulle sticka hem, kom Joel ut i trädgården med ett paket vindruvor. Äntligen så skulle jag få träda fram och, för åtminstone en stund, få framstå som den yppersta av oss. Ritualen är av enkel karaktär - det handlar helt enkelt om att fånga vindruvor med munnen. Ju högre och eller ju längre kast som föranleder infångandet, desto mera credit till den munnande.
Och om det är något som jag kan skryta med att jag fullständigt äger på i mitt liv, så är det detta, jag fullkomligt regerar när det gäller att fånga sulade vindruvor. I am hunting high and low,!!!!!
I am the goddamn grape mouthin kiiiiing!!!!!!
Tja, jag antar att alla syskonskaror har sitt sätt att få alla att känna sig uppskattade och älskade, så tack, Joel, Björn och Jakob!
Den femte brodern?
Haha! Helt underbart! Min dag är gjord!!! Orden bara klättrar in i min utpumpade korpmatchskropp. Det som ytterligare talar för att jag ljög om tvättstugan är att jag inte ens minns att jag ljugit om det. Och vindruvorna: sjukt! Ni borde filma det och rätt ut på youtube. Talang 2010, säger jag!
SvaraRadera