Morris är död, länge leve Morris!

Fallandesjuka
Vän; Malte Morris Minor
Älskad och saknad

Vi hade aldrig hund när jag växte upp, men däremot en massa katter. Faktum är att jag var rädd för hundar.

En gång blev jag biten av schäfer på koloniområdet uppe vid gamla Skånemejerier. Jag och Björn gick och drällde och jag hade en kniv med sånt där knöligt skaft som liknar horn av något slag. Denna kniv drog jag längs med staketet, men när vi stötte på schäfern och hennes husse, som stod invid staketet, vek jag av och rundade dem. Hunden bet mig i ryggen när jag precis hade passerat, och det var först många år senare när jag fick möta mina svärföräldrars hund Morris som jag började bearbeta min hundskräck.

Morris var en liten ettrig Jack russell och jag tyckte han var skitjobbig. Han kröp alltid in under mitt och Brittas täcke och jag var jämt rädd att han skulle bita mig. Eftersom jag var ny skulle jag testas och han försökte ofta dominera mig genom att jucka mot mitt ben. Juckhund, kallade Lina honom och garvade bara när han körde sin dirty scheme på henne. Kiki tyckte att man skulle lägga honom i en påse och hänga upp honom på dörrhandtaget. Det var egentligen bara Brittas bror Petter som hade pli på honom.

När barnen och deras kusiner kom blev han så jobbig att han fick snöpas. Efter det var det mer mat än patetiska försök att stiga i hackordningen som gällde för honom. Men epilepsin följde den arme kraken livet ut. När han fick ett anfall spann han runt som vingarna på en väderkvarn.

Så småningom blev jag väldigt fäst vid Morris och min hundskräck fasade skönt nog ut. Vi pratar fortfarande om honom och Ninni brukar säga att det är Morris som kissar när det regnar. Ninni, ja. Hon förlorade inte bara Morris då, utan strax därefter vår katt Frans. Det var då vi läste mycket Ulf Nilsson, kanske för mycket. När föräldrarna på barnens dagis talade om ljusfest, ville jag att vi skulle säga det rakt ut: dödsfest, men det vann inte gehör.

Nu har i alla fall Morris fått en efterträdare, Stina, och Ninni slukar henne med hull och hår. 100 % fysisk kontakt, och Stina fogar sig som bilden ovan avslöjar. Oavsett vad, så glömmer jag dig inte, gamla juckhund!