Tull, Tull!

Tullhuset blev ett

Kulturhus; har du något

Att deklamera?

Jag har precis fått lära mig efter ett svep på wiki och google att det jag kallar tullhuset (r.i.p.) egentligen hette tullkammaren. Det gamla Tullhuset är istället den byggnad i vilken Acelink (före detta sundsbussarna) har sin terminal. Tullkammaren kommer alltid att vara tullhuset för mig, basta. Vad jag erfor under min scanning av området var också att det inte fanns en enda bild på denna byggnad tilllgänglig. Tips emottages tacksamt (så att även detta inlägg kan få sin bild).

Den första strofen kommer från en av Björns låtar. Catchy. Omvandlingen av Norra hamnen under slutet av förra millenniet var i stort synkron med stora förändringar i mitt eget liv. Jag behövde slitna parkeringar med motorvägsstaket i min ungdom, och är likaledes nöjd med de preppy promenadstråken som nu finns där - mer barnvagnsvänligt.

Som gymnasist i provinsiella städer är man såklart tacksam för alla de medfarna och övergivna gamla industri- och hamnområden som finns tillhanda. Fråga vilken medelklasskille som helst från en mindre stad om hans ungdom; han kommer att berätta om hur allting var dött men att han och några utvalda få hade en thing going on i den gamla nerlagda potatisfabriken, packen, hamnen etc. Postindustrialism i bokstavlig bemärkelse, lika lagbundet som att kommunala förvaltningar så småningom flyttar in i gamla sanatorier, mentalsjukhus och konsulsvillor.

Norra hamnen, med exilo och tullhuset, var en lekplats för alla rejvare, indiekids, konstnärer, dansare, aktörer, skateare och främlingsfientliga HIF-fans. Tullhuset var navet i denna urbana frizon. Känslan finns förevigad i den postapokalyptiska lo-fi/sci-fi filmen Dyskinesia som Joel spelade hjälten i. Skön Acid house-vibe anno 1990. Kulturyttringarna som idag äger rum på Dunkers vilar tryggt på tullhustidens alla happenings, av vilka jag här presenterar ett axplock.

Först gången jag var på tullhuset var när jag hade slutat nian. Jag och Ecke blev exklusivt inbjudna till ett rejv som Brorsans polare hade fixat. Kingigt. En markör för vad som skulle komma. Under gymnasiet steg musiken upp som den klarast lysande stjärnan på min hobbyhimmel. Matte, jag, Kalle Sigelius och Samme fick för oss att vi skulle starta ett band, Bartholemew, och fixade för detta ändamål en tvårummare på tullhuset. Vi repade aldrig i full skara. Utöver att det inte blev något band sumpade det till sig med våra lokalgrannar. Jag tror det var jag som glömde låsa dörren till vår gemensamma ingång och dagen efter var deras välutrustade lokal länsad. Det blev förhör på polisstationen och andra obehagligheter. Pappa hjälpte mig att snacka med de bestulna (av vilka några jobbade på teatern) och sedan med att köra hem trummorna (vi ville såklart inte ha lokalen kvar).

Sedan hade jag med fina Maximilian tre olika lokaler på tullhuset, alla tillsammans med syskonbandet Sans Plomb. Mycket sweet. Dessutom hoppade jag in som trummis i Fandangle, som höll till i husets gamla arkiv, som hade en kassaskåpsdörr som inte kunde låsas inifrån. I denna fönsterlösa lokal (som förövrigt låg bredvid Frontlines klubblokal) spelade Maximilian in den smått legendariska Pink Tape (numera försvunnen). Här repade jag även med artyfartybandet Lisa inför vår enda spelning på Röda Kvarn. Med i detta band var Frida Iggstrand, som jag jobbade tillsammans med på Helsingborgs vision (TVkanal). Frida, Jag och Linus Lindell gjorde en riktigt misslyckad intervju med Sans Plomb och Broder Daniels sångare i detta arkiv. Bastis, som sjöng i Sans Plomb, spydde i intervjun galla över Helsingborg medan Broder Daniel bara satt helt tyst och plirade klurigt.

Britta har berättat om hur hon repade inför Kärnanspelet på tullhuset, och hur ett rep hade utmynnat i ett krig där dansarna kastade rutten fisk på varandra. Känslan från Joels crew gick heller aldrig ur väggarna. I ett av rummen ryktades det att de hade haft en skateramp (jag fattade aldrig vilket rum det var). Jesper Rydberg & co körde därtill massa schyssta klubbar, groove society och funky bong. Inte att förglömma är när jag med trallpunkarna Sement körde El condor pasa, trestämmig a capella, för Aktörerna. Ahhh.

Dunkers passar mig bättre nu, barnen går på teater där och om de någonsin börja hänga på RumEtt (Dunkers satsning på ungdomar) kommer jag att bli känd som den där jobbiga farsan som alltid ska hänga med och vill bli ens kompis. En sån som försöker hänga med i vilket av de senaste japanska EMO-banden som gäller. Det ser jag framemot.