Parklife

Bärblomspersienn,

Zoégasazalea;

Vikingsbergsparker

Körsbärsblom är månne den mest utslitna företeelsen i haikun - lika schablonmässigt japansk som en ninja. I Vikingsbergsparken har jag såväl njutit av sådana klichéartade blomster som lekt orientalisk lönnmördare (ibland, om än inte företrädesvis, samtidigt).

Med sin placering på landborgens kant har man härifrån en outsägligt skön utsikt över Citys tak, Ven, ett annat land och skärvor av hav. Don't mention the sunsets...

Parkernas park. Här brukar vi duka upp långbord vid examnar och födelsedagar liksom många före oss. Vännen C berättade om hur hennes mamma med bekanta (utöver David och hans dekapiterade antagonist) brukade iscensätta Carl Larssonska punschaftnar framför den gamla konsulentbostaden (sedermera museum, konsthall och kulturnämnd) i parkens sydliga delar.

Och precis som de Bob Hanssonskt sammansatta orden i inledande och avslutande poem i föreliggande inlägg spottas ut kan jag helt otematiskt fortsätta rabbla upp allsköns funktioner, förnimmelser och fester som Vikingsberg erbjudit mig genom åren.

Här lär vi oss klättra i hästkastanjer, bokar och rhododendronbuskar (nä, de var inte giftiga som den gamle trädgårdsmästaren Åke försökte slå i oss). Träd och slå var det ja. Det äppleträd i den s.k. lilla parken som Knopp och Jönne försökte fälla genom att använda Kacpers huvud som murbräcka avverkades till slut i samband med den nyligen och förtjänstfullt genomförda restaureringen av parken. Och när vi ändå snackar om träd så stoltserar parken med två magnifika Junimagnolior vars nästan materiella väldoft ligger som en frosting över södra Tågaborg runt studenten.

Magnolior, rhododendron, vackra människor och luffare

Varje luffare

En greve; dromokrati

På gräsrotsnivå

Min granne idéhistorikern skulle säkert ha en massa tankar (om borgerlighet, fritid och naturlängtan) att uttrycka kring fenomenet parken. Jag låter honom ha det och lyssnar mer än gärna på hans intellektualisering av mina starka känslors diskursiva struktur (med fördel under ett av våra möten i parken). Men oavsett vilket smutsigt schema (park som ett anlagt slätt rum i en förövrigt räfflad stadssstruktur; en kanalisering av nomadiska förflyttningar till avgränsade ytor) som ligger bakom parknäringen kommer jag alltid att högakta denna plats. Helt enkelt för att folk kan mötas här, för att barn kan upptäcka sin kroppslighet (ja, under panoptiskt övervakade former, men skit med det), för att gräs luktar gott och att alla får komma lukta på det.

Nyligen namngivna Stella Nova (här med inifrånperspektiv och då blivande föräldrar) chillar för första gången i parken.

Förutom klättring (som i och med parkens nya lekutrustning förvandlat min dotter till ett muskelpaket) kan man bland andra ludibrier ägna sig åt dunkgömme, pjett, boule, kubb, fotboll och frisbee. Jag och grannen, åretruntbadaren, tillika ludologen, har högtflygande planer om att specialdesigna en olympiad för området.

Min fru jobbar ute och inne i parken med sin utsökta verksamhet, Yoga Bonita; min äldsta dotter gick under föregående läsår i förskoleklass där; jag gick på fritids, spelade pingis och hade min mata där; bland min sons första ord återfinns "gå", "parken" och "gunga". Här iscensatte jag och da mississ den studentfest hon snuvades på av sin brådmogenhet.

Solnedgång, kärestan och vikingsbergsparken - tre oundgängliga singulariteter

Den bermudatriangel som våra vardagsrutiner spänner över är hemmet, parken och borgen (ICA). Detta är bara dagtid. Parken är som ovan nämnt även ett Mecca för skymningsaktiviteter. Nyårsafton exempelvis är rena rama Lützen. Den lilla kullen vid den pampiga skulpturen Tuppen (av vars kam ett bestigande väl får betraktas som en rit-de-passage för den lokala jackass-ungdomen) är i sommartider som ryggteckningen på en grönpälsig jaguar; engångsgrillarna (såväl som villaträdgårdarnas blå studsmattor) erbjuder nya former och färger till samtidens svenska städers topografier.

Valborgsengångsligg,

Midsommarnattsengångsgrill;

Vikingsbergsaftnar

Den madeleinekaka som fick mig att börja väva nostalgiska sånglinjer över Vikingsbergsparken överhuvudtaget var såklart min förstfödda, Hennes, till en början trevande, men så småningom morska, upptäcktsresor i mitt barndomsterritorium fick mig att förstå vilken ynnest det är att få växa upp med närheten till ett ställe som denna, i det föreliggande sägenomspunna, park. De många hemliga gångar och länder som slänterna bakom parkens hägn utgör har hon döpt till Agentiga - en plats vars dromografier, d.v.s. beskrivningar av dess rutter och förflyttningar, jag är säker på att hon kommer förevisa för alla nyfikna.

Ninjaträning i parken