Glöm aldrig blött och rått och Helsingborg!

Välkomna till Hai, Hai Helsingborg! På denna blogg har jag under ett halvår avhandlat staden i mitt liv. Detta sista inlägg är tänkt att guida läsaren bland mina betraktelser och att knyta ihop säcken. Till höger på skärmen finns en presentation av bloggen, ett arkiv över alla inlägg, samt de etiketter som jag har tematiserat inläggen efter.

På Hai, Hai Helsingborg kan man få introduktioner till såväl Helsingborg som fransk filosofi. Vart och ett av inläggen innehåller en eller flera haikudikter och fotografier. Haikun är ett japanskt versmått som i europeisk variant består av tre rader med vardera, 5, 7 respektive 5 stavelser. Sådana dikter skall ofta innehålla årstidsanvisningar och naturbetraktelser. Detta håller jag inte mig till. Förvisso skulle man kunna argumentera för att stadsrummet också bör betraktas som natur. Åtminstone kan den framstå så för stadens invånare och då inte minst för barn och unga. Hai, Hai Helsingborg innehåller nämligen mycken retrospektion över min egen uppväxt och även om Helsingborg kanske inte kan klassificeras som en storstadsdjungel, så har jag vinnlagt mig om att beskriva de mer öppna, svagt institutionella, rymderna i Sundets pärla med omnejd.

Vore detta en regelrätt akademisk studie skulle den tidigare forskningen bestå av så vitt skilda skapare och verk som Hans Alfredsson, Ulf Nilsson , Nic Schröder, Björns Band, filmerna Hata Göteborg, Fjorton Suger och diktsamlingen/stadsvandringen Diktarnas Helsingborg. Vore det förmätet av mig att säga att jag har strävat efter att försöka etablera en bloggpersona av någon (eller alla) av karaktärerna: Fritiof Nilsson Nomaden, Facebook, Fakir, eller Bob Hanssonsk mjuksandssångare?

Drar vi vidare med vetenskapsliknelsen är teorier och metoder, bortsett från den anekdotiska haikuproduktionen och bildbehandlingen, inspirerade av de franska filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari. Deras nomadologi och schizoanalys handlar om att göra en historieskrivning, inte från ett bofast perspektiv utan från ett nomadiskt, samt att göra en analys av det undermedvetna, vilket inte, som i psykoanalys, betraktas som något personligt (om än dolt), utan som den fluffiga stoppningen mellan saker, begrepp och varelser. Händelsehorisonten. Ett kunskapens rhizom, d.v.s. ett gytter av rötter och skott utan center, snarare än ett kunskapens träd med den givna ordergången mellan rötter, stam, krona och frukter.

I mitt första inlägg, April, 2009, placerar jag mig jämte Ulf Nilsson och Hasse Alfredsson ifråga om kärleken till Helsingborg. Bägge dessa muntra gossar har fått texter förevigade i Halalid - den branta backen ner mot havet.

I det andra inlägget lovordar jag mina kulturskapande generationskamrater i Helsingborg.

Det tredje inlägget har en personlig (har inte de andra det?) ton och beskriver min relation till hundar som efterhand blivit bättre. Här kan man ana att den nomadiska rörelsen i stadens rum tar sin början.

Det personliga anslaget fortsätter i det fjärde inlägget i hyllningen till en av mina bästa vänner.

Drycken Ramlösa, min vän (från samma ort) och Monty Python-gänget påstås här vara jämförbara.

Nostalgin fortsätter i det femte inlägget med en betraktelse över min ungdoms urbana territorium, närmre bestämt de nergångna byggnaderna som innan bomässan H-99 var situerade i Norra Hamnen.

Det sjätte inlägget är en essä om kvarteret Höken på Tågaborg.

Att cykla ligger mig varmt om hjärtat. Detta beskriver jag i mitt sjunde inlägg. Frågan är om jag överdriver min cykelvurm, och dess miljömässiga fördelar framför bilens, för att legitimera att jag inte har körkort?

Den mest produktiva månaden på Hai, Hai Helsingborg, April, avslutas med det åttonde inlägget som är en presentation av mina bröder utifrån ett maskulinitetsperspektiv.

Majs första och bloggens nionde inlägg är också det mest kommenterade. Tydligen gick motljusbilderna på öresundsolnedgången (sju stavelser) hem hos den lilla publiken.

Det tionde inlägget (som förövrigt publicerades den tionde maj) är en presentation av nomadiskt tänkande. Jag leker språkmaterialist och hittar på ett nomadiskt förhållningssätt till haikudiktning.

En högst tvivelaktig tävling introduceras i det elfte inlägget: Vem är Nordvästskånes svar på Morrissey?

Hai, Hai Helsingborgs kanske tarvligaste funderingar återfinns i det tolfte inlägget.

Det trettonde inlägget är det kortaste.

Kullaberg är föremålet för min kärlek i det fjortonde inlägget. Morriseytävlingen fortsätter.

Språkmaterialism, apor, Bamse, Magic the gathering och kommunister samsas i det femtonde inlägget.

Juni börjar med en äkta skånsk "flatte" i det sextonde inlägget. Ungdomsterritoriella analyser.

Helsingborgs förhatliga, men hävdvunna delning mellan norr och söder undersöks och utmanas i det sjuttonde inlägget.

En specifik ungdomskultplats för 70-talisterna på Husensjö, Gula Kiosken, synas under lupp i det artonde inlägget.

Bob Hansson, folkhem och cykelbanor kopplas samman i det nittonde inlägget.

De roliga grejerna med döden får sig en genomkörare i det tjugonde inlägget.

I det tjugoförsta inlägget presenteras världens vackraste park, Vikingsbergsparken.

Det tjugoandra inlägget är en presentation av mitt snobbiga alter ego, Calle med C.

Kvällsluft för bloggen vädras i det tjugotredje inlägget, mycket beroende på att min dotter vid inläggets publicering just har börjat skolan. Frågan jag ställer mig är: varför jag ska "hålla på" så infernaliskt mycket? Morriseykandidaturen avslutas (som om den någonsin skulle kunna...).

Och i det tjugofjärde inlägget tar jag i så jag spricker. Massor av ordvitsande dikter på temat Nimislam (Nimis och Islam) och massor av undersköna bilder på blonda barn i klippmiljöer. Lägg därtill bloggens enda novelistiska försök.

I det tjugofemte inlägget har jag staplat upp alla haikudikter från Hai, Hai Helsingborg.

Avslutningsvis vill jag kommentera bilden ovan som avbildar mig som pojke på Parapeten i Helsingborg. Jag vill inte säga så mycket om att jag redan då satt på vackra ställen i staden och filosoferade, som om det sammanhang i vilket bilden nyligen var tänkt att användas.

Min bror, ofta omnämnd tillika mest frekvent kommenterande på Hai, Hai Helsingborg, fick nyligen det glada beskedet att hans hyllninglåt till HIF, På gator röda och blå, skulle bli den officiella inmarschhymnen på Olympia. Han har fått mycket uppskattning från alla läger för denna sång. Folk kommer fram till honom på stan och tackar honom av hela sitt hjärta. Klackens mottagande av låten är pur gåshud. I arbetet med den grafiska profilen till skivomslaget var bilden ovan ett av de två hetaste förslagen. Det blev inte den, utan en på min bror (från ungefär samma tid och plats), med ett livligare uttryck och med blicken mot kameran.



Och det är här allt sammanfaller. Han började processen med sin låt på våren, 2009, precis som jag med min blogg. Hymnen spelas för första gången på Olympia (jag var där) i september senare det året - samma månad som jag anser mig vara färdig med Hai, Hai Helsingborg. Och vi har följt och befruktat varandras processer. Vi närmar oss ämnet från varsin sida av Janusansiktet, men i grund och botten har vi gjort samma sak (utan att egentligen tänka på det) - besjungit den vackraste staden vi sett.

Det är logiskt att det är den försigkomne pojken som tittar i kameran, snarare än den kontemplative på bänken, åt sidan blickande, som hamnar på skivan. Vi beskriver samma Helsingborg. Han klart och koncist, jag dunkelt och omständligt. Han från sitt Planteringen och jag från mitt Tågaborg. Han med ett tilltal för gemene man, jag med ett för gemena män. Det är logiskt att vi gör det samtidigt, våra liv är oupplösligt sammanflätade. Det är logiskt att 10 000 står och sjunger hans hymn på Olympia, medan jag har fått sex kommentarer som mest på ett inlägg.

För den som tror det, finns det inte ett uns missunnsamhet från min sida. Ingen bitterhet, bara vitterhet. Han är värd varenda ryggdunk på Kullagatan som han kommer att få, och jag personligen kommer att dunka honom röd & blå. Jag menar varje ord när jag säger att den låten, mer än något eller någon gjort på länge, upphäver såväl geografiska som kulturella gränser i Helsingborg. Hai, Hai Helsingborg och På gator röda och blå är lika mycket syskon som min bror och jag. Den ena belyser den andra. Komplementära. Samma andas barn (med betoning på såväl "samma", som "andas" och "barn"). Det är logiskt. Det är logiskt att låta min bror och bäste läsare få sista ordet på Hai, Hai Helsingborg:

Jag viskar i örat på min sovande son:
Glöm aldrig bort var du kommer ifrån.